Det är först de senaste tio åren som frågor kring våld mot kvinnor med funktionsnedsättning börjar lyftas, menar Ann Jönsson. En anledning till att detta länge varit ett osynligt problem är samhällets attityder, menar utredaren. Kvinnor med funktionsnedsättning ses ofta som både könlösa och icke-sexuella. Något som bidragit till deras osynlighet och sårbarhet. Brott har bortdefinierats och istället benämnts som missförhållanden eller brister i olika verksamheter, säger hon.

– Det finns fortfarande en föreställning om att män inte ger sig på den här gruppen.

Men forskning har visat att personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte bara är utsatta utan även löper särskild risk att utsättas på grund av sin beroendeställning och osynlighet. För två år sedan sammanställde Ann Jönsson den tillgängliga kunskapen i utbildningsmaterialet Sällan sedda som Socialstyrelsen då gav ut på uppdrag av regeringen. Av de undersökningar som gjorts framgår att den vanligaste förövaren är en person som kvinnan har en nära relation med, exempelvis make eller sambo. Men det förkommer också att våldet utövas av personal, av personer som ska finnas där för att ge kvinnan vård, stöd och service.

När Ann Jönsson föreläst om materialet i kommuner och landsting har hon mötts av både förskräckelse och förvåning, även inom funktionshindersrörelsen och på kvinnojourer. Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning är fortfarande ett undanskymt problem, säger hon.

– På många ställen vet man inte att det här finns. Det är först när man gått ut med enkäter som man förstått att det faktiskt är så.

Och det är inte ovanligt att anmälningarna om övergrepp också blir vanligare när problemet börjar uppmärksammas, säger Ann Jönsson.

– Det kan te sig lite dystert men ofta kommer det upp fler sådana här ärenden när man börjar arbeta med problemet.