Striden om mineralerna, del 1 av 2

Svensk minerallagstiftning är extremt generös med tillstånd att öppna gruvor samt finansiera företagens kringkostnader. Krav har länge ställts på att politikerna måste skärpa lagen och värna Sveriges, svenska folkets och kommande generationers intressen ur såväl ekonomisk som ur natur- och miljösynpunkt, men utan att finna gehör.

Resultatet är att regeringen och svenska folket skänker bort mineraltillgångar för miljarder kronor till privata gruvbolag. Staten, svenska skattebetalare, och kommunerna betalar dessutom de, för gruvbolagen, nödvändiga investeringarna i till exempel gruvjärnvägar, vägar, vatten- och avloppsledningar och reningsverk. I årets investeringsbudget avsätts 3,5 miljarder kronor till Malmbanan och annan gruvrelaterad infrastruktur. I ett pressmeddelande uttrycker det Luxemburgbaserade gruvbolaget Northland Resources sin uppskattning över statens och skattebetalarnas generositet till deras nya gruva i Pajala, men varslar om att de kan behöva fler investeringar.

Många frågar sig varför inte svenska regeringar och politiker lärt sig av Norge och dess hantering av sin råvaruresurs, oljan. I korthet innebär det att norska staten samarbetar med godkända oljebolag samt delar på kostnader, investeringar och oljevinster. Nettovinsten från den norska oljan fonderas i den så kallade oljefonden, som 2010 omfattade drygt ofattbara 3000 miljarder norska kronor, varav en liten del varje år används för att täcka utgifter i Norges statsbudget. Norge har genom detta system blivit ett av världens rikaste länder.

Fria Tidningen frågade Marie Wickberg, politiskt sakkunnig hos näringsminister Annie Lööf, varför inte regeringen lär av Norge och satsar på statliga gruvor och drift i samarbete med gruvbolag där statens överskott fonderas och delar används vid behov.

– Det är av ideologiska skäl, svarar Marie Wickberg. Vi tror på den fria marknaden och fri konkurrens. Vi [regeringen] anser inte att staten ska driva företag.

– Vi anser att vinsten ligger i att den nuvarande politiken genererar nya arbetstillfällen och därmed skatteintäkter samt bidrar till lokal ekonomi och utveckling.

Vad de enskilda riksdagspartierna anser och vilken utveckling de vill se, är dock oklart.

För än så länge är det EU:s medlemsländer som har behörighet att reglera och lagstifta kring mineraler och råvaror. Men EU:s aktiviteter inom råvarupolitiken har ökat kraftigt under senare år. Det framgår bland annat av antalet dokument och deras innehåll på EU-kommissionens tre webbsidor om EU och mineraler. I olika dokument föreslås bland annat "samordning, harmoniserade regelverk, gemensam EU-strategi". Många EU-politiker och tjänstemän anser att EU bör ha en gemensam mineralpolitik med lagstiftning och reglering på EU-nivå. Några vill även att prissättningen på mineraler inom EU ska regleras centralt i Bryssel.

I slutändan handlar det om huruvida de enskilda medlemsstaterna och medborgarna ska ha suveränitet över sitt lands natur- och råvaruresurser eller om de ska ses som gemensamma EU-tillgångar. Tanken är inte ny. Brist på rent sötvatten i vissa medlemsländer gjorde att det i slutet på 1990-talet kom ett EU-förslag om att allt sötvatten i EU skulle ses som "en gemensam resurs" och att EU därmed skulle ha viss beslutanderätt över vattenpolitiken. Förslaget gick dock inte igenom.

Eftersom EU-kommissionen och Barroso med flera nu deklarerat att de vill att EU ska bli en federation, är det hög tid att vi snarast får en öppen övergripande diskussion som även inkluderar de svenska råvaru- och naturesurserna innan alla beslut är fattade.

Länkar:

Northland Resources pressmeddelande

Norges oljehistoria

Programmet för konferensen "Framtidens Gruv och Metall" 28-29 januari i Stockholm

Kommissionens hemsidor:

• Komissionens sida med referensdokument om mineraler (Raw material)

• Kommissionens webbsida om hållbar tillgång på mineraler

• Kommissionens webbsida om European Innovation Patnership on Raw Materials