Vi är nog fullständigt överens om att man måste kunna lyfta fram övergrepp som begås av syriska rebeller eller kritisera västmakternas roll i Syrien utan att utmålas som ”diktaturkramare”. Men är det inte lika viktigt att kunna tala om regimens våld utan att anklagas för att gå imperialismens ärenden?

Vi är också överens om att det är sällan som bara den ena sidan begår grymheter i krig. Det gäller utan tvekan även i Syrien. Men en rapportering där båda sidors övergrepp ställs mot varandra utan att sättas in i ett större sammanhang är knappast någon garanti för objektivitet. Ett talande exempel är den israelisk-palestinska konflikten, där de båda sidornas våldshandlingar alltför ofta ställs mot varandra samtidigt som den israeliska ockupationsmaktens systematiska förtryck osynliggörs. Är det objektivt? Hjälper det oss att förstå konflikten?

Den sortens journalistik tjänar ofta som en ursäkt för att undvika att ta ställning i konflikter som reser svåra moraliska frågor. Har alla stater, oavsett hur auktoritära de är, verkligen alltid ”rätt” att slå ner väpnade uppror? Är våld aldrig legitimt, inte ens i kampen mot ett brutalt förtryck? För Tord Lundgren är svaret självklart. Inte för mig.

För att förstå den komplexa verkligheten i Syrien räcker det att ta ”en titt på kartan” och begrunda gamla uttalanden av USA:s utrikesminister, enligt Tord Lundgren. Men på Fria Tidningen rapporterar vi verkligheten som vi ser den, inte förutbestämda sanningar som härleds ur geopolitiska axiom.