Våren 2011 kan vi fira två jubileer. I veckan var det 40 år efter Almstriden, det senaste tillfälle i Sverige då folket har slagit regeringen i regelrätt gatustrid. Om ett par veckor är det 10 år efter Göteborgshändelserna, det första tillfälle på hundratals år regeringen har använt massivt våld för att krossa en fredlig och laglig opinionsyttring.

Vilka var de skilda omständigheter som lät dessa två händelser utvecklas på så diametralt olika vis?

Det första man tänker på är de generella politiska styrkeförhållandena. Almstriden ägde rum under den svenska välfärdsmodellens höjdperiod, den tid då friheten och jämlikheten låg på sin kulmen. Det var en tid då stat och kapital måste böja sig för folkviljan i en utsträckning som aldrig förr eller senare. Medan Göteborgshändelserna ägde rum under en period då folket kuvats av massarbetslöshet och då den nya imperiemakten EU var under konstruktion, i just detta syfte.

Men detta var bara de yttre ramarna. Även de värsta omständigheter kan utnyttjas väl, och även de bästa kan slarvas bort.

Almstriden gjorde, om man ser den som en isolerad aktion, maximalt taktiskt bruk av omständigheterna. På ett för Sverige nästan unikt sätt gjorde Alternativ stad politiskt våld accepterat genom att fokusera på sakfrågan, förankra den i alla tänkbara samhällsskikt, och – som Saul Alinsky uttryckte det – inte gå utanför erfarenheten hos dem man stödde sig på. Genom att förankringen höll var det omöjligt för staten att besvara våldet med ett starkare våld.

Göteborgsaktionen misslyckades på alla dessa punkter. Sakfrågan – anpassningen till den nyliberala världsordningen – kom bort för att de flesta utom Göteborgsaktionen, organisationssamarbetet som stod för seminarier och en av demonstrationerna, bara pratade om våld, för övrigt långt innan något sådant hade utövats.

Förankringen misslyckades för att hela det bredare vänster-och-folkrörelsesverige envist vägrade delta. Istället handlade man som på en marknad där det gällde att profilera sig själv. Och nästan alla gick utanför erfarenheten hos folk i allmänhet genom att vägra relatera sakfrågorna till vardagen och hemmaplanet utan lyfte på bästa sektmaner fram EU-medlemskapet, Seattle, italienska autonoma grupper och amerikansk icke-våldsteknik som politisk kärna.

Så medan Almstriden ledde till eufori och till tio års blomstrande miljörörelse ledde Göteborgshändelserna till tio års depression och politiskt förfall.

Emellertid kan man också peka på mer paradoxala resultat. Det är inte av framgångarna man lär sig mest, utan av motgångarna – om man kan smälta dem på ett konstruktivt sätt.

På ett plan blev almstriden märkligt steril. Trots att den omedelbara resonansbottnen för aktionen var centrala Stockholms omvandling från folklig stadsdel till bankparadis, och trots att kommande gentrifiering av hela innerstan var förutsedd, misslyckades stadsmiljörörelsen i Stockholm att mobilisera mot den senare. Istället blev fokus motstånd mot Stockholms tillväxt på resten av landets bekostnad.

Och när inflyttningen kort därefter avstannade på grund av konjunkturen flöt rörelsen ut, utan att kunna göra mycket av allt det hus-för-hus-motstånd som restes mot gentrifieringen efter 1975. Framgången tycktes ha varit för lätt.

Medan Göteborgshändelserna borde kunna leda till att nya motståndsformer utvecklas som är bättre anpassade för tiden. Vi vet nu att den gamla formen av oppositionspolitik som gick ut på att ”skämma” regeringen till en bättre politik inte fungerar eftersom regeringen, vilken partibeteckning den än har, är fullständigt skamlöst schlingmaniserad.

Vi vet att vi inte kan lita till sympatisk behandling från myndigheter och offentliga organ utan måste lära oss att stå på egna ben. Elitism i alla former är diskrediterad – våldselitism krossas av polis, konsultelitism krossas av bristande efterfrågan. Vi måste återvända till Almstridens goda förankring och folkliga förhållningssätt. Men utan dess tilltro till att överheten nog är god innerst inne.