Vi kan inte spara alla grönområden
Vi kan inte ta ställning för alla grönområden. Vi måste lära oss att sortera, annars kan vi inte på ett trovärdigt sätt argumentera för att skydda det som är värt att skydda på riktigt, skriver Jan Wiklund och Staffan Wrigge från Alternativ Stad
Alternativ Stad tog – liksom Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen – ställning för tät blandstad redan på 1970-80-talen. Det är helt enkelt det som ger minst belastning på miljön, bland annat för att det skapar minst trafik.
Dessutom tror vi att det blir den socialt och kulturellt bästa staden, eftersom avstånden är korta, eftersom olika människokategorier inte isoleras och segregeras från varandra, och eftersom man inte är beroende av en dyr bil för att ta sig dit man behöver,
Detta som princip. Hur det sen genomförs i praktiken är en annan fråga, vilket miljöpartipolitikerna Mats Lind-qvist och Cecilia Obermüller så riktigt framhåller i Stockholms Fria Tidning den 10 januari. Mycket görs okänsligt och 1970-talsmässigt i form av enklaver, och mycket mark slösas bort på radhus och villor med förtätning som svepskäl.
Däremot är deras ställningstagande för alla ”grönområden” problematiskt. Vi hyser viss förståelse för deras ”ger man dom lillfingret tar dom hela handen”-attityd, men vi tror inte den är försvarbar.
Först begreppet ”grönområden”. Det är ett byråkratbegrepp som utgår från en färg på en plankarta. Normalt folk resonerar i termer av parker, skogar, ängar och så vidare.
Alla byråkratiskt definierade ”grönområden” är inte värda att spara. Mycket är helt enkelt bullerzoner som inte kan användas av någon.
Annat är värdelösa tistelgärden på ett halvt hektar som blivit över när man byggt annat och som man inte kommit på något bruk för. Medan åter annat är älskade skogspartier.
Vi måste lära oss sortera. Vi måste spara natur som är bra och omtyckt, vi måste lära oss göra nya parker à la Djurgården och Centralbadets park – en konst som verkar ha glömts bort.
Men vi kan tveklöst bygga på en massa ”grönområden” som används dåligt eller inte alls. Annars uppnår vi inte den täta blandstad och de kortare avstånd som är det enda som på sikt kan minska trafiken och rädda klimatet.
Varför inte resonera i termer av kvalitet istället för kvantitet? Varför inte ge tusan i hur många kvadratkilometer obebyggd mark som finns och börja fråga oss hur många kvadratmeter äkta park och äkta skog som finns? Varför inte ibland föredra en trädplanterad gata framför en gräsmatta?
Vi kan framför allt inte protestera mot allt byggande i Stockholm – som med nödvändighet måste ske där det inte står något hus i dag, varav det mesta är ”grönområden” – och detta av tre skäl:
• Vi slösar bort det krut vi behöver när vi vill försvara en park som verkligen är värd att försvara. Vi kan inte försvara Årstafältet om Stockholms stad trovärdigt kan svara oss att ”ni vill ju inte låta oss bygga någonstans, så då kan vi lika gärna bygga här”.
• Tillåter vi inte byggande på värdelösa och oanvända ”grönområden” i Stockholm tvingas vi acceptera byggande på mycket bättre skogar och ängar utanför Stockholm. Det skapar mer trafik och mer förstörelse av både natur och klimat. Och mer segregation, eftersom en majoritet bevisligen vill bo centralt och flyr från periferierna om de bara har en chans.
• Vi kan inte sitta i Stockholm och säga ”kom inte hit” åt folk. Främlingsfientlighet är främlingsfientlighet, oavsett om den riktas mot folk från Basra eller Bollnäs. Vi kan önska att hela Sverige, liksom hela världen, ska utvecklas så att folk inte tvingas flytta. Men där är vi inte än. Dessutom tillkommer alla de som föds i Stockholm. Därför måste det byggas. Frågan är hur och var det görs bäst.
Tät blandstad, inklusive äkta parker, på motorvägar, bullerzoner och oanvänd plats i centrala lägen, svarar vi. Vad svarar Lindqvist och Obermüller?