Ideologier är farliga. De kan inte göra någon skada i sig själva. Men de kan fästa vår uppmärksamhet vid trivialiteter och oväsentligheter och hindra oss att handla. Det hade säkert förekommit spekulation och attacker mot välfärden ändå, men neoklassisk nationalekonomi har hindrat oss från att bekämpa dem och tutat i en massa folk att allt var i sin ordning.

Miljörörelsen var tidigt klar över det skadliga i att städer glesades ut. Utglesning gör det allt omöjligare att gå dit man behöver och gör oss beroende av motoriserad transport. Utglesning gör det till och med svårare att driva kollektivtrafik – för 70 år sedan gick det att driva spårväg med vinst men idag kräver den miljardsubventioner eftersom linjerna blir så långa. Miljöförbundet, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna var eniga i sin kritik mot förslaget till Stockholms regionplan 1985 – denna föreslog inget för att hejda utglesningen utan påskyndade den med sina idéer om nybyggen på jungfrulig mark. Som kontrast till detta föreslog miljöorganisationerna förtätningar av redan byggda stadsdelar.

De svenska miljöorganisationerna är inte unika i sina ståndpunkter. På ett vis har de blivit allmängods och till och med influerat EU, som nu rutinmässigt varnar för utglesning (samtidigt som man med andra handen gör den möjlig genom att subventionera motorvägar). Dock har nu traditionalistiska stadsplanerarkretsar blåst till motattack.

Det hela börjar naturligtvis i USA, där det finns mest etablerade intressen i utglesning. Där har nu företrädare för så kallad landscape urbanism hävdat att massbilismen är här för att stanna, att detta förutsätter ett glest stadslandskap och att vi får göra det bästa av detta och börja odla vår mat i städerna på alla överblivna ytor. På så sätt kan vi ”integrera stad och land” och skapa en urbaniserad landsbygd överallt. Det hela påminner slående om trädgårdsstadsrörelsen runt 1900, som inledde utvecklingen mot utglesning, pendling och motoriserad stadsbygd.

Även i Sverige tycks fokus ha flyttats från kamp mot transporterna till odling i städerna. Det tycks nästan omöjligt att hitta något intresse bland yngre människor för att slåss mot motorvägar (trots att få av dem har körkort), däremot finns det hur många som helst som vill odla i städerna. Och inget ont i koloniträdgårdar, de är en trevlig och nyttig hobby. Men ideologiseringen kring dem är tvivelaktig, för att uttrycka det milt.

Ideologin går ut på att det är miljövänligt att odla i staden. Detta för att man slipper en massa mattransporter. Vad man glömmer är att man alltid får väga det ena mot det andra. Det man vinner på att slippa transportera mat förlorar man på att man måste transportera människor – som är mycket tyngre.

Johann Heinrich von Thünen var en tysk geograf som levde långt före fossilåldern. Han konstaterade att det mest ekonomiska var att ju mer yta något krävde, desto längre från stadskärnan borde det ligga. Hantverk – och i dagens ekonomi industri och tjänster – bör ligga i mitten. Trädgårdar lite längre ut. Och åkerbruk och boskapsskötsel längst bort. På så sätt skulle man minimera transporterna. Och det var viktigt på den tiden.

von Thünens slutsats var helt logisk. Skälet till att över huvud taget ha städer är att människor som har mycket med varandra att göra helst bör bo på gångavstånd från varandra. Ju större och mer komplicerade ekonomiska samband, desto större städer. I en liten stad får det plats med både människor och trädgårdar inom en femtonminuterspromenad. Men i en storstad finns det så mycket folk att de tränger ut trädgårdarna. Alternativet är pendling.

Det finns ett gott argument för koloniträdgårdar (vid sidan av att det är roligt). Det är att vi i dag hur som helst har en massa överbliven mark i städerna som borde nyttiggöras. Den kan användas att bygga hus på, och den kan användas att odla mat på. Båda är rimliga på kort sikt. På lång sikt är det enda rimliga att bygga hus nära centrum, på gång-, cykel- och i nödfall spårvägsavstånd. Och att låta den parkmark som finns där vara till för alla och inte hägnas in för privat bruk. Och att lägga ner bebyggelse där utanför såsom icke hållbar. Det vill säga om den inte kan försörja sig själv som nya småstäder med sina egna arbetsmarknader.

Maten kan gott odlas strax utanför bebyggelsegränsen. Det finns massor av odlingsmark i Sverige. Det vore synd att lägga ner den.