Vi lever i ett bidragssamhälle. Vissa är mer beroende av bidrag än andra. Men alla är vi bidragsberoende. En enkel beräkning ger att varje världsmedborgare i snitt har 1,2 hektar produktiv mark att hämta sitt bidrag ifrån. Som svensk har du 2,9 hektar. Men de flesta svenskar kräver mer bidrag än så. Och ironiskt nog blir vi mer bidragsberoende ju mer välavlönade vi är, eftersom vi förbrukar ett större bidrag från naturkapitalet som ju är grunden för varje individs liv. Då räknar vi med åker, bete och skog. Enligt Global footprint networks sätt att räkna förbrukar mänskligheten i år 40 procent mer resurser än vad naturen förmår återskapa. Andra forskares beräkningar ger en ännu dystrare bild. Får man för mycket i bidrag måste någon betala tillbaka.

Hur är detta överuttag möjligt? Ja, det funkar bara en kort tid, framför allt genom att mänskor lever på naturens besparingar, till exempel de fossila bränslena. Vi har alltså överskridit den gräns som sätts av tillväxten hos växter och djur (inklusive människor), en tillväxt begränsad av solinstrålningen på ”din” yta. Här hjälper inte ekonomisk tillväxt, eftersom den nästan utan undantag innebär ett ökat resursuttag ur naturen. Undantaget är om man med en åtgärd kan ”stödja” naturen att öka sin resursbildning mer än vad åtgärden kostar i form av resursnerbrytning. Den ekonomiska tillväxten verkar i alla övriga fall som nerbrytare av våra livsförutsättningar, vilket är tragiskt eftersom den ju inneburit så mycket gott.

Att många har svårt att se det här beror på det utanförskap som de flesta människor lever i. En okunskap om hur stort bidrag olika aktiviteter kräver från naturen. Rika människor riskerar att drabbas av större utanförskap, då deras krav på bidrag tappat alla begrepp om vad som är långsiktigt möjligt. Och hur farlig är inte jobblinjen! Få människor kan i dag påstå att det finns täckning för deras sysselsättning, det vill säga resurser nog för den resursomsättning deras jobb orsakar.

Varje mänskligt samhälle borde väl ha som ambition att garantera varje medborgare livets nödtorft. Arbete för att producera detta måste ju i gengäld avkrävas medborgarna. Vill sedan någon utföra marknadsaktiviteter därutöver kan hon ju göra det, om presumtiva kunder i sin tur kan finansiera detta inom ramen för sina begränsade naturtillgångar. För ingen kan ju skapa vidgade livsbetingelser vid sidan av natursystemet.

Vad räcker då din yta till? Vilka aktiviteter kan vi kosta på oss anpassat till vad naturen kan ge? En anpassning som dessutom behövde ske rättvist över klotet. Ingen kan säga exakt, men att matproduktionen bör kompletteras med utbildning och vård är nog alla överens om. En viss distribution är nödvändig. Skulle det sedan finnas resurser över så kommer kanske hantverk, konst och ordningens upprätthållande att komma därnäst. Tufft? Visst! Men ju längre vi väntar, desto mindre yta återstår för var och en i framtiden. Här krävs entreprenörskap (framför allt socialt) i massor!

Avslutningsvis några ord om det närande och tärande i samhället: det verkliga ”näringslivet” bygger på skit, men även på humus, urinämnen och annan näring, grundbyggstenar i samhället. Den tärande delen är alla som tär på lagerhållningen, alltså den ordning som solljuset byggt i samverkan med växter och myllans ”näringsliv” (både ”just-in-time” och till det fossila långtidslagret sedan miljoner år). Det är alla samhällsmedborgares lott att vara tärande, vare sig man hör till människosamhället, bi-, trast- eller laxsamhället.

Alla är vi bidragstagare, förhoppningsvis tacksamma och medvetna om att bidraget är begränsat. När nu några av oss tar ut för stort bidrag finns tyvärr ingen omställningsförsäkring, men en omställning måste ändå göras. Naturen har ingen förhandlingsdelegation, människan måste teckna ett ensidigt omställningsavtal.

Utbildade ekonomer! Ni förstår säkert detta! Hjälp oss alla att forma en ekonomi som bygger på naturförutsättningarna!