Historisk seger med bitter eftersmak
Det blev ännu en seger för Labour i torsdagens brittiska parlamentsval. Trots Irakkriget och stort missnöje med Blair, vann Labour en historisk seger. Det blev dock en seger med en fadd bismak. Partiet förlorade nästan hälften av sin majoritet i parlamentet.
När väljarna i torsdags för tredje gången gav Labour mandat att bilda regering var det en historisk seger. För första gången någonsin har Labour vunnit tre val i rad. Men någon segeryra blev det inte. Partiets majoritet har sjunkit till nästan hälften sedan valet 2001.
Statsvetare Anders Widtfeldt befann sig i Storbritannien under valnatten. Han tror att förlusten av mandat kommer få stora effekter på Labours politik framöver.
- Det är förstås en stor prestigeförlust för Tony Blair. Det kommer att börja spekuleras mycket om hans avgång. Innan valet sa han att han skulle sitta en period till, men att han inte kommer att leda partiet under nästa val. Nu när de har tappat så många mandat kan frågan bli aktuell snarare än han tänkt sig.
Sedan kan valresultatet leda till en del oro inom partiet med turbulens mellan de olika partifalangerna.
I sitt tacktal under valnatten medgav också Tony Blair att Irak har varit en splittrande fråga för partiet. Men han hoppades ändå att partiet nu ska kunna förenas och börja blicka framåt igen.
Att Labour var försvagat efter kritiken mot Irakkriget innebär inte att Tories blev vinnare i torsdagens parlamentsval. Det konservativa partiet fick visserligen flera nya mandat, men det räckte inte för att knappa in på Labours majoritet. Utsikterna såg annars mycket lovande ut i början av valrörelsen. Michael Howard hyrde bland annat in valstrategen Lynton Crosby från Australien för att utforma en plan för att locka till sig de brittiska väljarna. Crosby, som har fyra framgångsrika valresultat för australiens premiärminister John Howard bakom sig, är känd för att sin aggressiva stil. Han satte sin prägel på de konservativas valrörelse, som blev ovanligt hård med många personangrepp och ett starkt populistiskt tonfall.
Förutom bättre sjukvård och ekonomiska frågor blev invandrings- och flyktingpolitiken Tories kärnfrågor under valrörelsen. Deras huvudsakliga vallöften handlade om att skärpa reglerna för asylsökande och immigranter.
- Jag tror att anledningen till att Tories satsar på de här frågorna är att de, genom fokusgrupper och olika undersökningar, hade kommit fram till att det finns grogrund bland väljarna och att regeringen är sårbar på denna punkt. Partiledaren Howard har alltid varit en hårdför politiker med tonvikt på lag och ordning, men jag tror inte att han som person är huvudförklaringen. Det är snarare en ren blandning av kampanjtaktik, plus att nationalism alltid varit en del av partiets ideologi, säger Ander Widfeldt.
Enligt Widtfeldt har det varit delade meningar inom partiet om partiets hårda linje.
- Det verkar som om de här frågorna kan mobilisera väljare i befolkningen. Men åsikterna går isär inom partiet. Det finns de som innerst inne är mycket illa berörda över de konservativas senaste valrörelse. Sedan finns det de som tycker att det viktigaste är att ta tillbaka makten.
Till viss del har Labour också försökt att anpassa sig till debatten om invandringen genom att tala om att få ner handläggningstiden för flyktingärenden och intensifiera sökande efter illegala invandrare.
Förutom tidigare inrikesministern Blunketts uttalande om asylsökande som 'fuskare' och asylsökandes barn som 'översvämmar' utbildningssystemet, har partiet har under den senare delen av valrörelsen gjort få försök matcha eller överträffa Tories.
Det partiet som är klart minst invandringskritiskt är Liberaldemokraterna, Storbritanniens tredjestörsta parti. Om något parti ska utses som valets vinnare, så är det dem. Liberaldemokraterna är det enda av de stora partierna som kritiserade Irakvalet och senare de nya anti-terrorismlagarna. Tack vare en klar profilering i dessa frågor har partiet fått många proteströster från traditionella labourväljare och vunnit flera mandat både av Labour och Tories.
Som mindre parti är det svårt att ta sig fram i brittisk politik. Valsystemet gör att varje valkrets bara får utse en representant. Det innebär att det största partiet i valkretsen blir det enda som representeras i parlamentet även om det bara skiljer så lite som en procent mellan de två största partierna. Det gör det mycket svårt för småpartier att ta sig in.
- Att det saknas reella alternativ i den brittiska politiken är ett återkommande tema i debatten. Många menar att skillnaderna mellan de två största partierna är så små att de knappast märks och att inga nya partier släpps in på grund av valsystemet, säger Anders Widfeldt.
Denna brist på alternativ kan vara en av anledningarna till att valdeltagandet sjunker i Storbritannien. För även om småpartier då och då lyckas påverka debatten genom sitt stora genomslag i media vinner de sällan några mandat. Att nu Liberaldemokraterna har sådana framgångar är ett intressant fenomen i brittisk politik. Det är sannolikt de brittiska väljarnas sätt att visa att de inte accepterar att ställas utan alternativ.