Göteborgs Fria

Sommartider hej, hej!

Det sägs att den svenska skivvåren är mörk. Håkan Hellström gör en skiva om hur han knarkar i Malmö, Moneybrother en om hur han dumpar en koreograf, och Kent gnäller på om hur svårt det är att vara över trettio, precis som de gjort sen de var tjugo. Isolation years gör ytterligare ett par mörka norrländska psalmer på sin 'Cover the distance'. Till och med Ceasars - gamla Ceasars palace - har gjort ett album som de själva kallar allvarligt, vilket väl får kallas emotionell kursändring.

Det sägs att den mörka skivvåren är en tillfällighet, att den inte är en trend och att den kommer att passera lika kvickt som den kom. Det sägs att vi i sommar, återigen, kommer att förlora oss totalt i klibbig Gyllene tider-nostalgi och inte alls minnas vårens depprock.

Intressant? Tja, jag vet inte. Intressant är det i alla fall att både Kent och Gyllene tider, trots sina vitt skilda infallsvinklar på popmusiken, är Sveriges två kommersiellt mest framgångsrika band. Sverige är nu inte ett särskilt stort land och, trots allt, är rockpubliken även den ganska fåhövdad. Så därför får man anta att Jocke Berg-dyrkarna och Gessle-fansen i princip är samma människor.

Då kanske det vore intressant att kartlägga sambandet mellan extatisk, folkölsfradgig Gyllene tider-glädje på sommaren och kolsvart dödslängtan ett halvår senare. För det måste existera ett samband, lika självklart som det existerar ett samband mellan ett omåttligt alkoholintag en fredagskväll och illamåendet den följande lördagsmorgonen. Det existerar alltid ett samband mellan ett destruktivt beteende förklätt till något bra och ett livstillstånd som mer liknar döden.

Så varför skulle det inte göra det även när vi talar om musik? Kanske är det bara naturligt att några sommarmånaders konstanta drängfylla med sommartider-hej-hej-jag-går-å-fiskar som soundtrack resulterar i en smärtsam hunger efter lite schysst dödslängtan i stereon? Jag tror det.

Vem vet, kanske sitter Jocke Berg just i detta nu och författar ett uppriktigt tackbrev till Gyllene tider-farbröderna för att de i somras så effektfullt mjukade upp publiken inför Kent-farbrödernas nya skiva, 'Du och jag döden'.

När vi nu ändå snackar Kent, vilket vi inte ska göra allt för ofta i fortsättningen... Är det någon som tänkt på hur sjukt lik New orders 'Krafty'-video är 'Kärleken väntar'-videon? Och det samtidigt som låten i sig låter som vilken Melody club-hit som helst. Det känns lite lätt bisarrt, faktiskt. Att urbrittiska New order känns så... tamt svenska. Och då särskilt som de svenska band som överhuvudtaget är värda att känna till gör allt för att låta som just britter. I övrigt är världen i ett skriande behov av ett brittiskt band som låter just brittiskt. Vågar man hoppas på British sea powers kommande skiva?

Bäst just nu:

Andrew Bird - The mysterious production of eggs (cd, Fargo/Border)

- Filmiskt välkomponerad popmusik för svaga hjärtan.

Antony & The Johnsons - I am a bird now (cd, Secretly Canadian/Border)

- Vem trodde att en Boy George-duett skulle vara bland det bästa man hört på åratal?

Arcade fire - Funeral (cd, Rough trade/Border)

- Äntligen får fjolårets kanske bästa album svensk distribution.

Diverse artister - Risky dazzle (cd, Service)

- Klockren statusrapport från Sveriges bästa indiebolag. När kommer nya Embassy-plattan?

Håkan Hellström - Dom kommer kliva på dig igen (cd-spår, Dolores/EMI)

- Bittrare, bräckligare, argare. Sjömannen har sällan varit bättre.

Isolation years - Michael (If you cannot row) (cd-spår, Nons/NEG)

- Just där och då är Isolation years Sveriges absolut bästa popband. Och det trots forna dragspelssynder.

Rufus Wainwright - Want two (cd, Universal)

- Bögigare än Gaygalan. Kitschigare än Melodifestivalen. Och, just det, bättre.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Charmant drottning

Kirsten Dunst är sprakande och gör i Marie Antoinette kanske sin bästa rollprestation någonsin.

Göteborgs Fria

Huset som gud glömde

Tre nästan-tonåringar upptäcker att det läskiga huset på andra sidan gatan är ett monster i Steven Spielberg-producerad animationsfilm.

Göteborgs Fria

Woody Allen skojar om mord i brittisk överklassmiljö

Woody Allen låter ännu en gång Scarlett Johansson bli huvudkaraktär i en mord- och kärlekshärva i London. Men 'Scoop' har få släktband till den kyliga thrillern 'Match point'. Allen har istället gjort en klassiskt småputtrig Woody Allen-film.

Göteborgs Fria

En kvinnosolidaritet starkare än döden

Att återvända är ytterligare ett steg på spanske regissören Pedro Almodóvars resa hemåt, mot någon sorts nollpunkt. I Tala med henne skickade han in en liten gubbe i en vagina och i Dålig uppfostran grävde han hänsynslöst i sitt eget förflutna.

Stockholms Fria

Ofrivilligt komisk finansvärldsthriller

Mads Mikkelsen spelar finansman och blir jagad i actionthrillern 'Exit'. Men spänningen totalhavererar tack vare lövtunn intrig och ett unisont överspel.

Göteborgs Fria

© 2023 Fria.Nu