Det är alltid problematiskt att se en film om en person som existerat i verkligheten. Än mer problematiskt blir det om personen är känd. Och ytterligare lite struligare blir det om personen levde ett liv som fick ett dramatiskt slut.
Man vet liksom vad som ska hända, hur filmen kommer sluta. Och så sitter man under hela filmen och väntar på bilkraschen, dödskotten, överdosen, korsfästningen eller vad det nu kan handla om. Utan att egentligen koncentrera sig på berättelsen om den personens liv.
Sofia Coppolas Marie Antoinette borde lida svårt av det här. Efter kritikersuccén Lost in translation har hon valt att göra en film om Frankrikes sista drottning, en av tidernas mest kända avrättningar. Enligt all logik borde man sitta och vänta på Madame Guillotine redan när filmen börjar.
Men Sofia Coppola berättar sin historia - nåja, filmmanuset bygger på Antonia Frasers Marie Antoinette-biografi - på ett sådant eget och gripande slut att man nästa glömmer bort att huvuden kommer rulla innan eftertexterna gör det. Först och främst är det en enormt vacker film. De storslagna tagningarna inifrån slottet i Versailles och de kungliga trädgårdarna slår emot en med all kraft. Ögonen fastnar vid annat än Kirsten Dunsts hals, om man säger så.

Berättelsen om Marie Antoinette, den österrikiska ärkehertiginnan som giftes bort som 14-åring till den franske kronprinsen och genom sitt överdådiga leverne blev den mest hatade drottningen i fransk historia, har berättats förr. Men inte på det här sättet. Coppolas Marie Antoinette har inte särskilt mycket att göra med vare sig traditionella kostymdramer eller historiska periodfilmer.
I stället för att ta fokus på de historiska händelserna som formade den värld Marie Antoinette levde i har regissören istället valt att berätta sin historia genom den unga drottningens ögon. Coppola berättar om en megakonsumerande ung kvinna som, tyngd av tradition och allehanda förväntningar, går genom puberteten och blir vuxen under de märkligaste former.
Och precis som i Lost in translation skildras en vilsen och bortskämd människa som lever sitt liv som ett bortskämt djur på ett zoo; isolerad från omvärlden men samtidigt superoffentlig och till allmän beskådan. Kirsten Dunst är sprakande och gör kanske sin bästa rollprestation någonsin. Hennes skådespel är nedtonat och lågmält och liknar inget hon tidigare gjort.

Coppola berättar bedövande långsamt och poetiskt sin berättelse om drottningen som sågs som förrädare och spion av både adel och bönder. Och hon gör det effektivt. Det låga berättartempot skapar sakta allt starkare emotionella band till en människa som sömngångaraktigt går genom ett livet och smyckar sin socialt konstruerade identitet med volanger, spetsar, rysch, pysch, solfjädrar, sidenklänningar, ätande, festande och drickande.
Det politiska spelet bakom Marie Antoinettes uppgång och fall intresserar inte Coppola. För det har filmen redan sågats i
förhandssnacket och lyckats bli utbuad av under filmfestivalen i Cannes. Men det intima umgänget med Marie Antoinette under hennes 20 sista levnadsår - här komprimerat till knappt 130 minuter - har sina poänger.
När det hungrande folket, de som betalat Marie Antoinettes mat- och modeexcesser, slutligen dyker upp utanför slottet blir man nästan överraskad. Så effektivt fungerar Coppolas grepp att låta biopubliken ständigt vara en del av Marie Antoinettes privata och drömlika värld.
Att man rör sig i drömd verklighet förstärks ytterligare av det anakronistiska greppet att blanda in rent nutida fenomen i filmen. 1700-talskostymer kombineras med Manolo Blahnik-skor och Converse-kängor, punkig 80-talsestetik blandas med barockens arkitektur. Haydn, Mozart och Stamitz får ge plats för postpunk och new wave-musik som Gang of four, New order, Bow wow wow och The Cure. Tidernas kanske mest geniala användning av musik i film, förresten.