Nu skall Tchad användas som ett positivt exempel på hur oljeutvinning kan leda till positiv och hållbar utveckling. Åtminstone är det vad Världsbanken desperat hoppas på.

Under tre år har nämligen Världsbankens politik att låna ut pengar åt redan rika oljebolag för att utvinna olja eller kol i olika uländer granskats av en oberoende kommission, som arbetat på uppdrag av Världsbanken själv.

Tidigare i år kom kommissionens slutrapport, som rekommenderade att banken upphörde med sådan utlåning, eller mycket kraftigt ändrade villkoren för den.

I augusti i år ändrades Världsbankens politik för utlåning - men inte mer än att kommissionens ordförande karakteriserade det som "business as ususal - med några mindre förändringar".

Kraftledningarna tar slut så fort man sätter foten utanför Tchads alldeles nyanlagda oljefält. Utanför grindarna nära byn Kome i södra Tchad har byborna, i likhet med 99 procent av invånarna i landet, ingen tillgång till el utan får klara sig med fotogenlyktor och öppna eldar. Ett stenkast från den lilla byn genererar den US-amerikanska jätten ExxonMobil sju gånger så mycket el åt sin egen lilla fyra mil breda enklav, än vad det statliga kraftbolaget får fram med hjälp av importerad dieseolja till resten av det här lilla landet, helt avskuret från alla kuster.

Nu har Tchads regering lovat att ändra på detta med sina nya oljeintäkter. Elnätet skall byggas ut, nya vägar anläggas, vattentillgången förbättras, nya skolor och sjukhus byggas. Men klarar det här lilla centralafrikanska landet verkligen det, med sin historia av inbördeskrig under merparten av de fyrtio år man varit självständiga, och rankat som det elfte fattigaste och tredje mest korrumperade landet i världen?

Det är vad Världsbanken håller tummarna för, eftersom man tagit på sig ansvaret för att övervaka de 3,7 miljarder dollar som investerats i oljeutvinningen - den största privata investeringen någonsin i Afrika. Pipelinen, som löper genom över hundra mil av savann och djungel från södra Tchad genom Kamerun och ut till en boj i Atlanten, invigdes för ett år sedan och de första oljeinkomsterna började betalas ut till landet i juli i år.

Vissa politiker ville tillsammans med mänskliga rättighetsgrupper i landet göra den dagen då pipelinen öppnades till nationell sorgedag. Farhågorna var mycket stora att regeringsmedlemmarna skulle låta en stor del av oljeinkomsterna försvinna i egna fickor, trots att pengarna hålls inne på ett särskilt konto i London för att förhindra detta.

Det har inte börjat bra. Presidenten, Idriss Deby, har drivit fram en konstitutionsändring så att han kan bli kvar en tredje omgång vid makten. Det förslaget har redan gått igenom i parlamentetet och väntar nu bara på en bekräftande folkomröstning för att träda i kraft. Tittar man sig runt i Afrika söder om Sahara så är det inte lätt att hitta ett land som kan utgöra förebild. Oljeinkomsterna i Ekvatorialafrika, Afrikas nu tredje största oljeproducent, har gått i fickorna på höga regeringstjänstemän. Nigeria skakas fortfarande av konflikterna i oljeområdet i Nigerdeltat, där etniska miliser kräver större andel av oljeinkomsterna åt regionen.

Världsbankens avtal med Tchad är att tio procent av oljeinkomsterna måste sparas åt framtida generationer, samt att ytterligare 80 procent skall gå till utbildning, sjukvård, infrastruktur och landsbygdsutveckling. En särskild kommitté med flera oberoende ledamöter har bildats.

Men nu handlar det om den första riktiga utbetalningen av 57 miljoner dollar. Och hur de pengarna används skall visa ifall det är möjligt att använda oljeutvinning för ett gott ändmål. Och då handlar det om väldigt grundläggande krav.

Till att börja med finns det bara 65 mil asfalterade vägar i landet som är dubbelt så stort som Frankrike till ytan. Det har märkts inte minst genom svårigheterna att nu under regntiden få fram mathjälp till lägren mot gränsen till Darfur. Så nu skall en del av de första oljeinkomsterna användas för att rusta upp 14 mil väg mellan två små städer öster om huvudstaden N'djamena.

I huvudstaden märks annars just inte mycket av oljeinkomsterna. De enda människorna med pengar är de hundratals hjälparbetarna som är där för att bistå flyktingarna från Darfur i östra delen av landet, där jordbrukarna bor i lerhyddor med halmtak. 50 mil söder om N'djamena, i närheten av de 190 oljekällorna, har däremot livet börjat se betydligt ljusare ut. Plåttak blir allt vanligare och invånarna börjar få tillgång till både rent vatten och ordentliga skolbyggnader.

Kvinnorna i byn Kayrati är mycket glada över sitt nya solkraftsdrivna vattentorn. Solceller driver pumpen som tar upp vatten från ett borrhål. Och vattentornet leder sedan vattnet i ledningar ut till flera kranar runt om i byn. Det nya vattenledningssystemet är vad de 1.700 byborna valde att få som kompensation för de bushmarker de förlorade åt oljeutvinningen.

Det betyder att kvinnorna själv inte behöver gå att hämta vatten fem-sex gånger om dagen, utan kan skicka barnen två gånger om dagen till kranen.

Hela användningen av oljepengarna till dessa ändamål har övervakats av den tyska motsvarigheten till Sida, biståndsorganet GTZ. Därifrån säger man att antalet elever ökat med 20 procent till 198 stycken och vissa kommer gående så långt bortifrån som en hel mil.

Hittills har konsortiet som borrar efter olja, där US-amerikanska ChevronTexaco samarbetar med både Malaysias Petronas och ExxonMobil, betalat ut runt 3 miljoner dollar i kompensation åt lokalsamhällena. De som förlorat åkermark har sammanlagt fått 5 miljoner dollar att dela på. Somliga har lagt sin andel på cyklar och kärror, andra har bjudit flott inom familjen.

Kritikerna förnekar inte att människors liv i området förbättrats på detta sätt, men tror ändå att det är för tidigt att öppna champagneflaskorna. "Som att sätta plåster på en liten bit av landet" är en kommentar.

Farhågorna rör det faktum att Tchad har precis så mycket olja så att det lockar vinstsugna bolag, men inte tillräckligt för att åstadkomma en vändning inom ekonomin som helhet. Och det är ett farligt läge för ett u-land.

Som en jämförelse uppgår de 210.000 fat råolja som varje dag pumpas upp under byar som Meureoul och Kayrati till mindre än en tiondel av vad Nigeria dagligen förser världsmarknaden med. Och oljan beräknas heller inte räcka längre än runt 25 år.

Under den tiden beräknas regeringen i Tchad tjäna 2 miljarder dollar på de 12,5 procent man får i royalty på varje fat försåld olja. Men redan har klagomålen på det kontrakt man skrivit under börjat komma från regeringen - försäljningspriset för oljan från Tchad är mindre än 20 dollar per fat, trots att oljepriset på den internationella marknaden ligger på över 50 dollar.

Men oavsett om man blivit lurad eller inte så ligger den största utmaningen i att undgå att bli fast i oljefällan. Istället handlar det om att stärka traditionella näringar som jordbruk, bomull och tjänstesektorn. Ty, som kritikerna säger, oljeproduktion är definitionsmässigt en icke hållbar näring, och den stora frågan är hur en hållbar utveckling skall åstadkommas.

Tchads ekonomi väntas enligt Världsbanken växa med ca 30 procent i år till följd av oljeexporten. Men inom den icke-oljebaserade delen av ekonomin är tillväxttakten bara två procent om året. Exemplen från andra länder är inte uppmuntrande. Gabon, ett annat centralafrikanskt oljeproducerande land, lyckades aldrig diversifiera sin ekonomi, och det landets tillväxt stiger och sjunker därför i takt med oljepriserna och hur många fat olja man producerar om året.

I Gabon tog det uppemot tio år innan korruptionen verkligen upptäcktes. I Tchad väntas det dröja två-tre år innan man kan avläsa de första positiva effekterna av oljeutvinningen - eller motsatsen