Är fattigdom bara orättvis eller rentav brottslig?
Tanken att fattigdom bör betraktas som ett övergrepp mot mänskliga rättigheter har vunnit stor spridning och betraktas ofta som ett hoppfullt "nytt paradigm i kampen mot fattigdom". Några problem kring detta diskuteras på ett intressant sätt av den australiske filosofiprofessorn Tom Campbell från Centre for Applied Philosophy and Public Ethics i en forskningsrapport.
I "Poverty as a violation of human rights: Inhumanity or injustice?" driver Campbell tesen att kraften i en sådan ansats skulle stärkas genom att låta medkänsla och ett humanitärt perspektiv bli dess moraliska grundsten.
Det verkliga övergreppet mot mänskliga rättigheter i samband med extrem fattigdom, skriver Campbell, äger rum när de som har möjlighet att göra något åt det inte förmår göra det. Och det är en moralisk uppfattning, inte en analytisk slutsats.
Campbells huvudtes vad gäller extrem fattigdom är att de skyldigheter mänskliga rättigheter ålägger oss stammar ur en humanistisk plikt (som har att göra med godhet, altruism och omtanke) snarare än rättvisekrav (som har att göra med rättvisa och förtjänstfullhet). Rättvisan går inte före humanismen.
Tanken att fattigdom utgör ett brott mot mänskliga rättigheter tolkas därför av Campbell inte i första hand som ett resultat av tesen att fattigdom alltid beror av att någon handlat klandervärt (vilket förvisso ofta är fallet), eller att övergrepp mot mänskliga rättigheter leder till fattigdom (vilket de förstås ofta gör). Brottet utgörs alltså i stället av oförmågan att avhjälpa fattigdomen när man faktiskt kan göra det.
Som en vägledning för de insatta i mänskliga rättigheters-debatten menar Campbell inom parentes att det heller inte vore särskilt klokt att skriva in något så abstrakt som en anständig levnadsstandard som en mänsklig rättighet. Det är helt enkelt inte hanterbart för de organ som skall leva upp till en sådan skrivning.
Nej, vad det handlar om är att gå förbi diskussionen om varför de bestående ojämlikheterna i världen utgör ett moraliskt brott och istället ta itu med hur de skall avskaffas, och i detta arbete motivera oss själva och andra att göra något åt dem.
Då blir det viktigt att väcka frågan om vilka som skall gå i spetsen. Den kan formuleras i rättighetstermer: Om de som lever i en fattidom som går att avskaffa har rätt till livsuppehälle, vem åligger det då att göra något åt det, och i vilken omfattning? Eller så kan man uttrycka det i utilitaristiska termer: Om summan av mänskligt lidande kan minskas kraftigt, vem har då plikt att åstadkomma detta och vad, konkret, innebär denna plikt?
Grundtanken i Campbells papper är att rätten till levnadsuppehälle i första hand grundas på den universella mänskliga plikten att delta i arbetet att avskaffa extrem misär. Det universella innehållet i denna plikt beror av förmågan hos var och en eller ett kollektiv att bidra i denna ansträngning. Plikten att minska fattidomen i världen faller på var och en i förhållande till förmågan att avhjäpa den - vilket intressant nog också betyder att förmågan kan vara större ifall man också har del av skulden till att fattigdomen finns där.
