Miljövårdsberedningen analyserar i sin promemoria Tillväxt och miljö i ett globalt perspektiv (2007:1) hur den ekonomiska tillväxten kan förväntas påverka efterfrågan på energi, färskvatten, skogs- och jordbruksprodukter, fisk och andra naturresurser – och hur detta inverkar på ekosystemens bärförmåga. Utgångspunkten blir således ekonomisk tillväxt och därefter problematiseras dess olika konsekvenser. Detta istället för att fråga sig hur mycket tillväxt som är möjlig utan negativa följdverkningar.I nästan samtliga förslag till lösningar på miljöproblem återkommer samarbete med tillväxtländer, som om det i första hand vore de som är problemet. Fokus ligger på att dessa så kallade utvecklingsländers ekonomiska tillväxt hotar hela vår existens, inte den rika världens materialistiska livsstil.

Det måste vara vi som ändrar vårt sätt att leva för att minska vårt ekologiska fotavtryck till en mer hållbar nivå, så att de som i dag lever med en långt lägre materiell standard får utrymme att öka sitt ekologiska fotavtryck. Jorden är bara en, och vi måste dela dess biologiskt produktiva yta. USA har ett ekologiskt fotavtryck som är fem gånger så stort som till exempel Brasiliens och Syriens, Sverige fyra gånger så stort. Detta är inte hållbart.Samtidigt som beredningen betonar vikten av internationella samarbeten, speciellt med tillväxtländer, så tillägger man också att det är angeläget att först städa framför egen dörr. Man vill att Sverige och EU ska gå före och visa världen att en hållbar "miljödriven" ekonomisk tillväxt är möjlig. Detta ska ske bland annat genom teknikutveckling och ekonomiska styrmedel. Det är en vanligt förekommande myt att Sverige är ett bra exempel på att ekonomisk tillväxt och minskad miljöpåverkan kan gå hand i hand. Ofta hänvisas till Sveriges sedan 1990 starkt ökade ekonomiska tillväxt och samtidigt minskade utsläpp av koldioxid (att koldioxid skulle vara den enda indikatorn på miljöskadlig verksamhet kan dock också ifrågasättas men vi lämnar det nu). Sverige har under de senaste 15–20 åren genomgått en strukturomvandling från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle, men detta betyder dock inte att vi inte längre konsumerar de allehanda prylar som produceras inom industrin. I dag låter vi i stället vårt konsumtionsbehov (konsumtionsbegär?) tillfredställas av industrier i bland annat Kina och Indien. Vi har alltså exporterat koldioxidutsläpp (och annan miljöpåverkan) till andra länder, och därför syns den inte i vår statistik. Här krävs alltså ett globalt perspektiv.Internationella samarbeten, teknikutveckling och ekonomiska styrmedel är bra, men inte tillräckligt. För att nå en hållbar utveckling måste hela vår västerländska konsumtionsinriktade livsstil ifrågasättas och det ekonomiska systemet i grunden reformeras. Detta är också det enda sättet på vilket vi kan få en rättvis fördelning av möjligheter och skyldigheter när det gäller att åstadkomma en hållbar utveckling. Många av miljövårdsberedningens förslag framstår som ganska urvattnade, på gränsen till mjäkiga. De rör bara vid ytan och går inte på djupet med vad som är orsaken till dagens miljöproblem.Det är positivt att man konstaterar att mänsklig aktivitet, till stor del tillväxtdriven, inte bara orsakar klimatförändringar utan också förstör ekosystemen. Man väljer dock att utelämna den grundläggande drivkraften i detta – tillväxtjakten och konsumtionssamhället.Miljövårdsberedningen konstaterar också att omtänkande behövs på alla nivåer i samhället och att det krävs systemförändringar inom energi, transporter, industri, jord- och skogsbruk och samhällsplanering. Detta låter sig dock inte göras utan förändringar av det ekonomiska systemet, men detta rör man inte vid. Istället frågar man sig hur man kan fortsätta att öka välfärden (som man likställer med ekonomisk tillväxt) utan att urholka den biologiska försörjningsbasen. Detta resonemang ger uttryck för den ekologiska modernisering eller ekomodernism som dominerar hållbarhetsdiskursen i dag och där hållbar tillväxt har blivit honnörsord. Utmaningen blir här att snabbt åstadkomma en "omfattande effektivisering" och "hitta nya lösningar". Detta liknar vad som inom idrottsliga sammanhang skulle kallas en defensiv taktik, att ta hand om problemen när de redan är här istället för att offensivt arbeta för att de aldrig uppstår. Vi måste börja spela på motståndarnas planhalva, och det fort.Beredningen gör också en intressant historisk koppling till hur tidigare kulturer genom historiens lopp har hanterat stora utmaningar. Man konstaterar att förmågan att i tid inse utmaningarna, att experimentera med nya vägar och att vara beredd att ompröva grundvärderingar verkar vara viktiga faktorer för överlevnad. Det sistnämnda lyser med sin frånvaro i dagens hållbarhetsdebatt, men det är vad som krävs nu. Vi har insett problematiken, vi har börjat testa nya vägar – men vi har inte vågat ompröva våra grundvärderingar. Det är dags att börja ifrågasätta om ohejdad konsumtion verkligen gör oss lyckligare. Och det är dags att erkänna det ekonomiska systemets beroende av ekosystemen. Det är två nödvändiga steg på en offensiv väg mot ett hållbart samhälle.