– Det är som att placera någon i ett fängelse och lämna dem där, säger Leyla.

Kvinnorna har fått avslag på sina asylansökningar men kan heller inte återvända till platsen de har flytt från. För att kunna resa hem krävs pass och resehandlingar de säger sig aldrig ha ägt.

– Vi kommer från små byar, det har aldrig behövts.

Leyla har befunnit sig i vad hon kallar ”noll” och ”vid gränsen” sedan maj 2011.

– Vi är inte här och vi är inte där – vi är förlorade i mitten. Det händer att jag upptäcker att jag har olika skor på mig. Min kropp är närvarande men inte mitt huvud.

Landsmän från Somalia skiftas med att erbjuda kvinnorna husrum. Livet fylls ibland inte med något annat än sömn och ett mål mat, berättar Leyla. Att arbeta eller studera har de inte rätt till. Och ersättningen från Migrationsverket räcker knappt till att hålla hungern på avstånd.

– Vi vill bli behandlade med värdighet och respekt. Katter och hundar har mer rättigheter än vi, säger Deeqo som nyligen hamnat i samma situation som de övriga kvinnorna.

Någon kontakt med hemlandet har de inte. Hur barnen mår och var de befinner sig innebär en konstant oro.

– Vi känner inte till den osäkerhet de lever med. Det finns ingen kommunikation.

Hälso- och sjukvården är de i praktiken avskurna ifrån. Att köpa medicin eller besöka en vårdcentral är att göra avkall på mat. Och när de gått dit har de mötts av syrliga kommentarer som ”vården kan inte ge uppehållstillstånd”, berättar Leyla.

– Jag kom inte dit för uppehållstillstånd utan för min smärta. Det handlar om bemötande, säger hon.

För höftbesvären har hon fått Alvedon. Någon operation kan inte bli aktuell om hon inte har uppehållstillstånd, enligt ett beslut från läkaren.

– Smärtan är konstant, benen gnuggar mot varandra och det blir värre med kylan och vintern, säger hon.

Nimco säger att hon har problem med sina njurar. Men medicinen hon fått utskriven har hon slutat att ta.

– Första gången fick jag hjälp gratis, andra gången ville de ha betalt.

Anab fick sitt sista avslag för ett drygt år sedan.

– Vi vill bara få tillgång till sjukvården och bli sedda som människor, säger hon.

Vid upprepade tillfällen har de haft kontakt med myndigheterna men beskedet är alltid detsamma.

– Migrationsverket säger att det ligger hos polisen och polisen säger att de inte kan ta oss för att vi saknar dokument. Vad är nästa steg?

Senast som gränspolisen agerade i Leylas ärende var i maj 2011. En förfrågan skickades till Somalilands ambassad. Inget svar mottogs.

Leyla och Deeqa har valt att inte framstå med efternamn.