I en debattartikel den 26/10 skrev vi om de beslut som nu tas av Ersättningsnämnden och diskuterade att så många nu får avslag på sina ansökningar om ersättning. Vi poängterade att det är själva ersättningslagen som är orättvis. Det är lagen som drar de hårda gränserna för vilka som kan få ersättning för vanvård när de var omhändertagna som barn.

I en polemik mot oss hävdar Anne Skånér 4/11 att det tvärtom är Ersättningsnämnden som feltolkat lagen. Men de exempel hon ger visar i själva verket motsatsen till vad hon tror.

Skånér verkar tro att Ersättningsnämnden bär ansvaret för att vanvård av allvarlig art i nämndens beslut tolkas utifrån dåtidens föreställningar. Men i själva verket är det lagtexten som säger att vad som är allvarlig art ska bedömas utifrån ”förhållandena vid tidpunkten för händelserna”. I proposition (lagförslaget) ger regeringen exempel på vad detta betyder, som att aga var tillåtet förr, att barnarbete förekom, att synen på hälsa, sjukvård, hygien, skolgång, acceptabel bostadsstandard och tillgång till eget språk, med mera, var en annan förr. Och regeringen säger att Ersättningsnämnden ska rätta sig efter det.

Sak samma med de bestämmelser som förbjöd olika slag av bestraffningar på barnhem. Skånér tycks tro att Ersättningsnämnden saknar kunskap om dåtidens bestämmelser, eftersom den inte väger in detta i sina beslut. Men också här är det regeringen som uttryckligen säger att nämnden ska bortse från att det fanns förbud mot t.ex. aga på barnhem, och istället utgå från att aga var tillåtet i samhället.

Så här uttrycker sig regeringen: ”Ett annat exempel är att bestämmelser avseende rätten att aga barn inte alltid har varit lika beträffande barn som vistats i sitt eget hem eller i ett fosterhem respektive på en institution. Att en gärning i vissa fall varit straffbar, i andra fall inte beroende på var den begåtts, ska därför inte ligga till grund för bedömningen.” (s. 22 i propositionen)

Som exempel på andra ”tveksamma tolkningar och underlåtenheter” hos Ersättningsnämnden nämner Skånér ”de fall där barnen utsatts för övergrepp av en utomstående släkting eller hantverkare” och inte fått ersättning. Samma sak här. Det är inte Ersättningsnämndens tolkning. Det är regeringen som uttryckligen säger detta i propositionen (s. 20), där just släkting och hantverkare används som exempel.

Det som Skånér tror är Ersättningsnämndens tolkningar är i själva verket vad regeringen avsett med lagen.

Att vi påtalar detta betyder inte att Samhällets Styvbarn tycker att detta är OK. Tvärtom. Vi tycker det är bedrövligt att lagen har fått den utformning den har och att regeringens proposition är så illa genomtänkt. Men att, som Skånér, rikta elden mot Ersättningsnämnden är missriktat. Att göra så leder bort uppmärksamheten från de som verkligen är ansvariga och kan leda till att de slipper undan sitt ansvar.

Slutligen. Skånér håller inte med oss om att en graderad ersättning varit bättre än ett enhetligt belopp på 250.000. Hon ifrågasätter om ett graderat system hade gett fler sökande ersättning. Det hade det säkert gjort. I vår debattartikel hänvisade vi till det norska graderade systemet, som gett 95 procent ersättning.

Vi kan också hänvisa till regeringens proposition om Ersättningslagen, där det uttryckligen sägs att ersättningsbeloppet ska ses i ljuset av att enbart vanvård av allvarlig art ska kunna ge ersättning (s. 29). Faktum är att det enhetliga beloppet och kravet på allvarlig art hänger samman. Eftersom ersättningen skulle ges med ett enhetligt belopp, högt för svenska förhållanden, så blev allvarlig art ett kriterium för ersättning.

Ersättningslagen är orättvis. Samhällets Styvbarn vill ha den ändrad. Därför ska vi påverka dem som föreslog och antog lagen – regering och riksdag.