I Skånes Fria skriver Benny Jacobsson och Robert Wahlström att ersättningen för vanvårdade slår orättvist. Så långt håller jag med.

De har analyserat 328 avslag som grundar sig på totalt 781 ansökningar. Slutsatsen de drar är att fokus i media felaktigt hamnat på Ersättningsnämndens tolkningar. Inte på lagen i sig, som de menar är för sträng.

Bland annat argumenterar de för att även de personer som har fötts efter 1980 ska ha möjlighet att söka ersättning. Men även om personer som har vanvårdats efter 1980 skulle få möjlighet att söka ersättning skulle de utsättas för samma orättvisa som jag anser sker i dag med gällande lagstiftning. I första hand måste vi därför fokusera på hur lagen tolkas.

Benny Jacobsson och Robert Wahlström skriver att det är regeringen som har satt ribban för vanvård av allvarlig art, vilket jag hävdar är fel. Regeringen skapar lagen, juristerna tolkar lagen. Med andra ord är det Ersättningsnämndens tolkning som är det som måste angripas.

Om Ersättningsnämnden hade lagt ribban lägre hade inte regeringen kunnat ingripa i detta, eftersom de inte kan gå in i en redan stiftad och lagstadgad lag.

I Dagens Nyheter den 28 oktober skriver de båda forskarna Johanna Sköld och Bengt Sandin, följande:

”Efter flera fruktlösa försök att skapa en definition av vanvård som relaterade till synen på barnuppfostran vid olika tider, drog Vanvårdsutredningen slutsatsen att ett barns lidande och utsatthet inte låter sig definieras av vilka synsätt som för tillfället varit förhärskande (SOU 2009:99, s. 123). Men i dag är det just en sådan definition som styr begreppet vanvård av allvarlig art och därmed vem som beviljas ersättning och inte.”

Det finns flera tveksamma tolkningar och underlåtenheter i Ersättningsnämndens syn på vanvård av allvarlig art. Som till exempel i de fall där barnen utsatts för övergrepp av en utomstående släkting eller hantverkare.

Om inte fosterfamiljen fått information om att det placerade barnet utsatts för övergrepp anses inte familjehemmet vara ansvarigt. Hur många av de placerade barnen under den aktuella perioden kunde berätta om vad de utsattes för utan att hamna i skuld och så kallat eget ansvar?

I en familj där barn for illa var det knappast troligt att man berättade om det som hänt. I och med detta anser jag att fosterfamiljen är ansvarig för barnets hela sociala situation.

Riksförbundet Samhällets Styvbarn (RSS) säger att man nu ska jobba för att 1980-gruppen ska få omfattas av ersättningen, med andra ord vill RSS att samma lagtolkningar ska gälla också den nya gruppen.

Vad gäller beloppet på 250 000 kronor finns ingen garanti för att en graderad ersättning skulle innebära en annan utgång. Då skulle debatten handlat om vilken form av lidande som är mer värt än det andra lidandet.

Kränkningar och lidanden kan inte mätas i olika tusentals kronor. Och eftersom jag var med och ansåg att 250 000 kronor var ett belopp som var okej, var det utifrån att beloppet i sig är lågt, vilket borde föranlett att fler skulle kunna få ersättning.

Debatten måste handla om hur Ersättningsnämndens jurister tolkat lagen och vilken kunskap de har om tidens rådande lagstiftning.