Enligt de senaste uppgifterna har 3 376 ansökningar kommit in till Ersättningsnämnden. Det är tidigare barnhems- och fosterhemsbarn som söker ersättning för allvarliga övergrepp eller försummelser under den tid de varit omhändertagna av samhället. Ersättningsnämnden har hittills avgjort 781 ansökningar, av vilka 453 beviljats ersättning och 328 fått avslag på sin ansökan.

Bevakningen i media har haft fokus på avslagen, inte på att 453 personer nu har fått ersättning. Negativa nyheter säljer bäst, som någon sa. Men samtidigt är det en bevakning som gör många oroliga och stressade inför sina egna ansökningar till Ersättningsnämnden.

Vi är övertygade om att alla som söker ersättning också upplever att de utsatts för allvarlig vanvård. Men ersättningslagen är så utformad att det inte är vad vi känner som är grunden för ersättning, utan hur allvarlig vanvården varit enligt lagens kriterier.

328 personer har nu fått avslag på sin ansökan. Reaktionerna på ett avslag är olika. Det är naturligt att känna sig nedslagen av att nämnden gör en annan bedömning, än vad man själv upplever. En del känner sig kränkta av avslaget. För några är avslaget ett nytt övergrepp.

Andra konstaterar att vad de upplevt inte räckte för att vara vanvård av allvarlig art, men att avslaget inte är det värsta de upplevt. Andra hoppas att deras berättelse ska hjälpa dagens barn, för det viktigaste är inte pengarna – viktigare ändå är att vanvården inte upprepas.

I debatten i olika media anser några att Ersättningsnämnden är för sträng, eftersom det är så många avslag. Men granskar man de avidentifierade besluten ser man att Ersättningsnämnden bara följer lagen. Ersättningsnämnden vränger inte lagen, utan följer den och dess förarbeten. Det är lagen som är för sträng.

Av 80 avslag från drygt tre veckor i augusti–september var 23 avslag för att det inte fanns omhändertagandebeslut av barnavårdsnämnd, vilket lagen kräver. I de flesta fall handlar det om att föräldrarna själva lämnat barnen i fosterhem eller på barnhem, vilket man fritt kunde göra fram till 1960. För en del som fått avslag på denna grund är det en tragedi, då de hela tiden trott att det var samhället som tagit dem från deras föräldrar.

Av dessa 80 hade 24 fått avslag helt eller delvis på andra formella grunder, som att de var placerade efter 1980 (5), vanvården inte hade samband med barnavården (7), ägde rum i biologiskt hem (3) eller inom sjukvården (1). Några har sökt ersättning för att de blivit omhändertagna eller för att de omplacerats (4). Slutligen har några inga eller för vaga minnen (3). Och en person hade hunnit avlida.

Kvar finns 33 avslag som inte motiveras av formella grunder. Här har nämnden ansett att övergreppen eller försummelserna sammantaget inte varit av allvarlig art i lagens mening. Samma tre veckor fick 63 personer sina ansökningar beviljade, då nämnden ansåg att det i de fallen handlat om allvarlig art.

Det är själva lagen som drar de hårda gränserna för vilka som kan få ersättning, och det kan inte Ersättningsnämnden sätta sig över. Det kan bara ändras av dem som föreslog och stiftade lagen, alltså regeringen och riksdagen.

Det hade varit möjligt att utforma lagen på ett annat sätt. I stället för ett enhetligt belopp, så kunde man som i Norge haft en graderad ersättning. Då hade man inte behövt dra en absolut gräns mellan allvarlig art och annan vanvård, och fler hade kunnat få en ersättning.

Den mest upprörande bristen med ersättningslagen är dock att den utesluter de som varit placerade efter 1980 och utsatta för övergrepp och vanvård som nu är preskriberad. En del av dem har nu framträtt i media, och det är skakande berättelser. Det är självklart att lagen här måste ändras. Den som vanvårdades efter 1980 ska inte utestängas från själva möjligheten att söka ersättning.

Det finns inget hållbart argument för gränsen vid 1980 och den gränsen måste bort! Detta kan lätt ordnas av regeringen och riksdagen om viljan finns. Det är bara att ändra några ord i lagen, så att gränsen 1980 ersätts med att övergreppen och försummelserna ska vara preskriberade vid ansökningstillfället.

Samhällets Styvbarn kommer att kämpa för att lagen ändras, så att samhällplacerade barn som vanvårdats efter 1980 kan få möjlighet till ekonomisk ersättning. I detta arbete behövs alla som vill vara med. Tillsammans ska vi klara det!