Jag drömde att vi på ett lotteri vunnit två Volvo lyxbilar i miljonklassen och vi pratade om vad vi skulle göra med dem. Jag föreslog att vi skulle försöka sälja dem, för att betala lån och få lite extra sovel till maten. Det är ju inte så inkomstbringande att gå arbetslös.
– Nej, det är ingen idé att sälja dem, sa min sammanboende, man får ju aldrig ut det pris de är värda.

Jag tänkte på våra 3 000-kronorsbilar, som vi har till nöds. Nyss blev vi sponsrade och köpte en gammal Volvo på blocket.
– Men är inte det där en sån där lyxbil, sa jag och mindes hur det var på mitten av 80-talet, då jag reagerade på att var och varannan köpt upp sig, men blev även dessa bilar skrot? Har inte ens lyxbilar ett evigt värde?
– Ja, det är en sossecontainer, sa hon, väl bevandrad i bilhistorien. Jag sökte på internet och fann förklaringen – en personbil av märket Volvo, i synnerhet modell 740.
– Vad bra, sa jag, då kan jag äntligen satsa på en politisk karriär.
– Men inte vill väl sossarna ens ha en med en så gammal bil. Där gäller väl såna där stadsjeepar, som även Peter Eriksson har.
– Vadå? Menar du Epa-traktor?

Nu började till och med sönerna titta på mig undrande. De är ju uppfostrade med bilar på mödernet, medan jag knappt vetat vad som är motor. I varje fall insåg jag att det snart var en veteranbil, som var värd att förvalta. På internet fanns en massa företag, som sålde reservdelar till dessa bilar. Om jag bara inte hade tummen mitt i handen.

Drömmen då? Blev det en sanndröm? Sålde jag den ena eller båda bilarna eller står de på parkeringsplatsen och drar på sig skattekostnader? Ibland läser man ju att drömmar blir sanna och att det ena eller andra lotteriet en dag står vid dörren med TV-kamera.

Nu är det oklart om vilken lyxbil jag kommer att vinna, eftersom Ford planerar att sälja Volvo till det kinesiska bilföretaget Geely. Som gammal Kina-vän har jag kanske förtur. Jag kanske rentav får jobb som bilförsäljare?