Krönika: En sång, en melodi, ett tält och en kärlek | Fria.Nu

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: En sång, en melodi, ett tält och en kärlek

Jag vart utsänd att skriva om en konsert av ett av proggens stora ledstjärnor: Hoola Bandoola band. Året minns jag inte. Man glömmer med tiden. Men Hoola var stora då. De drog fulla hus.

Här var det frågan om Pildammsteatern i Malmö. Den vackra kvällen slukade åtskillig publik i den amfiliknande öppna tillställningen. Och Mikael, Affe, Håkan, Povel och de andra var i högform. Publiken trivdes. Alla vi som tröttnat på det för ögonblicket populära fick här möta sånger som förenade vital poetisk musik med täta, meningsfulla texter som inte drog sig för att gissla vidrigheter och orättfärdigheter i det svenska (och internationella) samhället.

Jag och många fränder lyssnade till sången om den chilenska poeten och sångaren Viktor Jara och vi rös av vrede när vi hörde om hans öde. Och så var hela kvällen. I låt efter låt släppte Hoola Bandoola fram sina sylvassa och melodiskt mycket vackra låtar om sånt som man annars alls inte hörde talas om i visform (eller i musiken).

Naturligtvis handlade det om en musikens förnyare. På den tiden fanns det knappast en enda sommarpratare (ni vet Sveriges Radios populära sommarunderhållare) som inte spelade någon av Hoola Bandoolas låtar i sitt program. Och den just det året mest populära var en låt som hette Titanic. Den handlade om en de rikas jungfrufärd med den osänkbara båten Titanic, båten som gick under liksom Hoola Bandoola siade om kapitalismens sammanbrott.

Den kvällen fick jag syn på en flicka som jag såg tände intensivt på just den låten och efter konserten tog vi en öl tillsammans på Bullen, det populära och omistliga tillhållet för vänstern i Malmö just då.

Det här är en liten bild ur en stor och viktig tid för mig och den här tjejen. Vi blev ett par och är så än. Titanic band oss samman.

Och allt det här minns jag så starkt när jag läser Örjan Svedbergs fina och inlevelsefulla bok om Hoola Bandoola. Den är rik, varm, kunnig och fylld av starka minnen. Läs den och minns en tid när vi trodde på seger.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Krönika: FICK-Journalen – ett 50-årsminne

Det var exakt 50 år sedan. Jag var en ung man som var mycket förtjust i att köpa kostymer per postorder från en butik i Stockholm som hette Hollywood. Jag var inte snobb, nej långt ifrån. Men jag höll reda på 1950-talets idoler och favoriter. Damer sökte man sig, det var en livsluft. Folkets Park gällde, alla mina kamrater var väl orienterade i tidens dansband och sångare. På den tiden hette de förresten vokalister.

Läsarnas Fria

Krönika: Konst som livets guldkant

Under en mycket, mycket lång tid har jag skrivit om konst. Mest har det handlat om bildkonst. Jag kom att intressera mig för tavlor. Tavlor som blev skådeplatser för människors längtan, människors drömmar, svartsjuka, kärlek och nyfikenhet.

Läsarnas Fria

Krönika: Vart tog våra drömmar vägen?

Jag vill bli damfrisörska, sa hon. Sju år var hon kommen och hennes dröm om lycka var att bli någon som gjorde andra vackra genom att fixa med deras hår. En grabb ville bli polis. Han ville nog ha makt och blanka knappar. Batong och bil med strålkastarljus.

Läsarnas Fria

Krönika: Konungslig journalistik

Jag vet inte var jag ska börja och inte heller var jag kommer att sluta med den här texten. Denna krönika är avlad ur en svit texter som jag nyss läst i mitt purfärska exemplar av mitt fackorgan Journalisten. Den handlar till stor del – eller i vart fall i en liten men upprörande del – om kungajournalistik.

Läsarnas Fria

© 2021 Fria.Nu