Krönika: En sång, en melodi, ett tält och en kärlek
Jag vart utsänd att skriva om en konsert av ett av proggens stora ledstjärnor: Hoola Bandoola band. Året minns jag inte. Man glömmer med tiden. Men Hoola var stora då. De drog fulla hus.
Här var det frågan om Pildammsteatern i Malmö. Den vackra kvällen slukade åtskillig publik i den amfiliknande öppna tillställningen. Och Mikael, Affe, Håkan, Povel och de andra var i högform. Publiken trivdes. Alla vi som tröttnat på det för ögonblicket populära fick här möta sånger som förenade vital poetisk musik med täta, meningsfulla texter som inte drog sig för att gissla vidrigheter och orättfärdigheter i det svenska (och internationella) samhället.
Jag och många fränder lyssnade till sången om den chilenska poeten och sångaren Viktor Jara och vi rös av vrede när vi hörde om hans öde. Och så var hela kvällen. I låt efter låt släppte Hoola Bandoola fram sina sylvassa och melodiskt mycket vackra låtar om sånt som man annars alls inte hörde talas om i visform (eller i musiken).
Naturligtvis handlade det om en musikens förnyare. På den tiden fanns det knappast en enda sommarpratare (ni vet Sveriges Radios populära sommarunderhållare) som inte spelade någon av Hoola Bandoolas låtar i sitt program. Och den just det året mest populära var en låt som hette Titanic. Den handlade om en de rikas jungfrufärd med den osänkbara båten Titanic, båten som gick under liksom Hoola Bandoola siade om kapitalismens sammanbrott.
Den kvällen fick jag syn på en flicka som jag såg tände intensivt på just den låten och efter konserten tog vi en öl tillsammans på Bullen, det populära och omistliga tillhållet för vänstern i Malmö just då.
Det här är en liten bild ur en stor och viktig tid för mig och den här tjejen. Vi blev ett par och är så än. Titanic band oss samman.
Och allt det här minns jag så starkt när jag läser Örjan Svedbergs fina och inlevelsefulla bok om Hoola Bandoola. Den är rik, varm, kunnig och fylld av starka minnen. Läs den och minns en tid när vi trodde på seger.