Den kom förra lördagen i blött tillstånd och lade sig makligt över det mesta. Eftersom den fick ligga orörd, så förvandlades den till hårda klumpar och hala fläckar på gatorna under natten med minusgrader. Ja, jag pratar alltså om den första snön. Den vi trodde skulle smälta bort direkt. Men kung Bore hade bestämt att det var dags nu och smällde till med åtskilliga minusgrader. Så nu är det spark som gäller när jag ska till affären. Cykeln har gått i ide för vintern.

Det är många som är ute på promenad trots gråvädret som aldrig vill ge vika. Det knastrar av broddarna under fötterna och stavar har de flesta som promenadstöd. Vintern kom tydligen för att stanna.

Min bok kom i förra veckan och nu kan den beskådas på olika ställen på nätet. Det är en underlig känsla att se sitt arbete färdigt och presenterat så vida kring. Intresset hittills har varit över all förväntan och jag känner glädje och ödmjukhet. Den inre tillfredsställelsen är välgörande och förväntan finns kvar. Det blir spännande att se om jag lyckas sälja bra...

Något som säljer bra är tydligen dessa spikmattor, som var och varannan har skaffat sig. Den sägs förresten bli årets julklapp! Jag har nästan tänkt att den ska bli en önskan från mig med. Kanske det verkligen är sant, att den ger lindring när kroppen ställer till det och inte vill det jag vill. Mina väninnor lovprisar denna uppfinning och säger att den ger lindring och att de till och med somnar när de lagt sig på den. För den sakens skull behöver jag den inte, jag somnar ändå så fort jag lägger mig ner. Bättre vore om den kunde göra så att man sov länge och inte behövde ligga vaken efter tre timmars sömn...

Mitt lilla barnbarn har inte fått kläm på detta med att sova om natten. Hon kan plötsligt bli jättepigg och gör allt för att påkalla de trötta föräldrarnas uppmärksamhet. Hon pratar och ropar på dem med hög röst. Hon är ju bara åtta månader, men vet redan vad hon vill. Leka och busa på natten är inte föräldrarna så pigga på. De vill gärna sova – helst pappan som ska upp och jobba. Jag minns själv hur det var och även att vi ofta sa att ”vi får sova när han är två år kanske...”. En klen tröst när man var trött och urlakad. Det ordnade upp sig med tiden, och det tror jag det gör för Emelie också.

Just detta att ”det ordnar sig” ska väl vara som en viss trygghet för den som får höra det. Jag läste på ett ställe att det är en form av att smita undan, att inte ta tag i saker och ting genast och ordna upp dem. Så har jag aldrig sett det förr. Jag har beundrat de som kan vara “coola” och låta saker passera och inte oroa sig. Själv vill jag så fort som möjligt ordna upp det som strular eller känns obekvämt. Sedan kan jag vara lugn och koppla av. Jag inser att jag ofta hör personer luta sig tillbaka och säga att det ordnar sig. Jaha, vem ordnar det då? Har jag inget ansvar för att se till att saker ordnar sig? Det är nog så, att det jag läste har en viss sanning i sig...

”Om jag blundar så behöver jag inte se”...