Härom dagen fick vi ett obekant besök på vår tomt. Det var en fågel av större format än trastarna som brukar hitta mask i gräsmattan. Vi satt och funderade över vad det kunde vara ... Efter att ha kalasat en stund så försvann den, och vi var lika ovetande som tidigare om vilken fågel det var. Spräcklig, med lång näbb och ganska bred stjärt, förklarade vi för grannen. Han visste då att det var en sibirisk nötkråka. Den börjar bli vanlig här, men vi har aldrig förr sett den. Det var riktigt intressant faktiskt med denna nya bekantskap.

Nya bekantskaper är alltid trevligt. Det berikar och skapar nya vänskapsband. Det är märkligt, att det finns människor ”där ute” som vi kanske aldrig skulle ha fått kontakt med om det inte varit för att vi befunnit oss på samma plats vid ett särskilt tillfälle och bytt några ord. Plötsligt uppstår det något som stämmer väl överens och vips så faller bitarna på plats. Den nya kontakten är etablerad, till glädje för båda parter.

Det är fantastiskt lärorikt och ger livet nya perspektiv, detta att stifta nya bekantskaper. I förra veckan stiftade jag bekantskap med en ny företeelse. Jag deltog i en grupp, som skulle prova på pilgrimsvandring i miniformat. Vi gick var och en för sig i den sköna höstsolen. Promenadtakten skulle vara långsam och då menar jag verkligen att den var  l å n g s a m...

Bara detta att gå sakta är en konst i sig. Sedan att gå i tystnad och uppleva den vackra naturen och verkligen ta till sig dofter, ljud och se efter var man sätter sina fötter kräver viss koncentration. Skogen doftar väldigt gott, fåglarna hörs extra väl och mossan som brer ut sig påminner om ett mjukt och varmt täcke. De små stigarna med stenar och rötter var hala och här och där låg ett tunt täcke av frost. Luften var frisk och klar.

Efter promenaden kändes det som om hela det inre hade fått sig ett reningsbad. Det var en härlig känsla! Vi kunde ändå konstatera, att det krävs enormt mycket av en nutidsmänniska, som oftast rusar fram, att slå av så betänkligt på takten och tvinga sig till att lugna ner sina steg.

Jag såg i dag i tidningen, att vintern tar nya steg i sin framfart. Nu skulle det bli snöblask i södra Sverige. Vi här i norr har bara sett någon enstaka flinga. I alla fall här vid kusten. I inlandet har det nog varit mera vinterlikt redan. Jag har samma önskan varje år – ”snön behöver inte komma förrän strax före jul”...

Julen ja, den har redan börjat synas i affärerna och det annonseras om skyltsöndag och julbord. Tiden rusar fram och vi springer och springer för att hinna med. Det är nyttigt att springa, men inte för att jäkta! Till och med barnen säger att de ”har inte tid”... De borde ha all tid i världen!

Jag är ju pensionär och anses ha gott om tid. På sätt och vis. Jag har ju i alla fall inte så gott om tid kvar att göra allt jag vill göra. Det känns frustrerande, eftersom så mycket fortfarande lockar och tar upp min tid. Därför är min tid dyrbar och värdefull. Jag har i dag friheten och förmånen att kunna göra det jag vill utan att begränsas. Den tiden vill jag förvalta väl och värdesätta så länge den finns för mig!

”Det som är kort och gott är dubbelt gott!” (spanskt ordspråk).