Kerstin, jag har länge velat skriva något till dig. Ett brev, en krönika, ett hemligt meddelande. Till dig, inte om dig. Men det har funnits en spärr, en spärr där jag vet att vad jag än kommer att skriva så kommer det att låta så tårdrypande romantiskt, nostalgiskt och klichéartat. Fast nu vet jag inte om det spelar någon roll längre, för livet är ju ibland allt det. Romantiskt, nostalgiskt och klichéartat. Och mörkt.

Jag har flera tusen sidor text på min dator. Allt från uppsatser och dikter till dagboksanteckningar. Jag är säker på att inte ett enda ord skulle ha blivit skrivet om inte du fanns. Jag är också säker på att du jämt får brev från människor som berättar vad ditt författarskap har betytt för dem, för deras skrivande. Jag är en av dem, och jag vill skriva om mod. Om frigörelse. Hopplöshetens hopp. Om oss, dig och mig.

I dig hittade jag något som jag inte ens var medveten om att jag letade efter. Det var något nattsvart, som var så ärligt att det inte gick att göra något annat än att kippa efter andan för att inte försvinna med i det. Det nattsvarta som inte bad om ursäkt. Som behövde komma ut.

Inte bara genom dina ord syntes det nattsvarta, utan också genom dina handlingar. Hur du kunde få för dig att lämna allting, fly i någon slags panik. Hur du gick in så totalt i kärleksrelationer att det inte fanns något annat du andades, sov och åt än just det. Hur du svettades ut alla demoner genom dansen, hur du fick ner demonerna på papper när du skrev. Utan att be om ursäkt.

Och det var i det jag hittade någonting jag behövde. Jag behövde få läsa och vara medveten om att de här demonerna finns och att det ibland inte finns något annat sätt än att helt orationellt agera ut dem. Du har visat att det inte bara är en frigörelse från allt det mörka som finns inuti, utan också en frigörelse för en själv. Jag tror att man är alla delar av sig själv, även de orationella, de skuldtyngda, de mörka, de besatta, de sidor man önskar att man inte hade i sig. De sidor man skäms över, som gör att andra tar avstånd, håller distansen. Som gör att man själv håller distansen. Frigörelsen ligger inte i att förneka dem, befrielsen finns i att inte känna skam över dem. Att vara allt det och ännu mer. Det lärde du mig.

Och det är klart att du också har inspirerat mig att skriva. Till hur jag ska uttrycka mig, formulera ord och meningar som jag aldrig skulle kunna uttrycka på något annat sätt än genom det skrivna. Men det är också större än så. Det är större än meningsuppbyggnader och synonymer för att berätta en, sin, historia. Du har lärt mig om det skrivna ordet som ett kampmedel för feminismen (även om jag inte ens vet om du kallar dig för feminist), men du har också lärt mig om handlingarna. Att feminism inte bara handlar om likalönsprincip, delat hushållsarbete och rätten till sin egen kropp. Det handlar om att överleva på sina egna villkor, att omfamna alla delar av sig själv och att aldrig skämmas över dem. Det handlar om att släppa kontrollen och taget om sig själv, leva i kärleken, klichéerna, något tårdrypande.

Kerstin, du lärde mig att aldrig be om ursäkt för allt det mörka. Modet lärde du mig. Jag är inte så modig som jag skulle vilja vara, men modigare än vad jag skulle varit om jag aldrig hade läst någonting av dig. När jag är rädd och feg läser jag Ensam dam reser ensam, Oskuldens död eller Svart resa. Tänker: men om hon vågade, ensam, varför skulle inte jag? När jag känner mig ensam, när det mörka är inom mig, läser jag Från Signe till Alberte. När jag gråter av kärlekssorg eller kärlekslycka läser jag Jag är en grön bänk i Paris eller Den lyckliga kärleken.

Allt som jag känner har du också känt. Allt som jag kämpar med har du också utkämpat. Du har gett dig in i det mörkaste mörka, det ljusaste ljusa, flytt och kommit tillbaka, älskat och hatat, blivit älskad och blivit hatad. Du har stått ensam nere i avgrunden och överlevt. Dansat ut allt det onda.

Det är så många år mellan oss, generationer, så många händelser i vårt land och i världen har passerat som vi aldrig kan dela. Vi har utmanats av olika saker, men ändå tror jag att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Att försöka leva utan den sedvanliga kvinnoskulden som ”lagts” uppå oss, försöka acceptera alla delar av oss själva och att utan förskyllan leva ut dem, för att sedan kunna bli av med dem.

Kerstin, det här brevet blev inte vad jag trodde att det skulle bli. Men jag antar att inga ord egentligen räcker till. För hur kan man beskriva vartenda litet korn, varenda liten cell i en själv, när hela blodomloppet, alla celler, hjärtat, luften jag andas in, är en del av en värld som jag ibland inte vill vara med och stödja?

Jag är allt det, men jag vet också att jag är mycket mer. Precis som du.

Du har dansat ut det onda. Jag skriver ut det onda. Tack vare dig.