Gertrude Stein var otroligt social och bjöd hem de flesta intelligenta människor som kom i hennes väg. Hon umgicks med modernister som Picasso och Matisse. Hon levde som öppet lesbisk tillsammans med sin älskade Alice B Toklas, som också var betydelsefull för och närvarande i Steins författarskap, något som sågs som radikalt under hennes samtid.

Gertrude Stein var medveten om sin position som författare, hon såg sig själv som viktig och hon vågade skriva om det som rörde sig som flyktiga och röriga tankar inuti henne. Hon såg ordet som ett ting, något som ska upplevas i nuet, det man talar, det man skriver.

Hennes intresse låg inte i att bemästra språket, snarare tvärtom. Hon ville att språket skulle öppna sig för henne, nästan bemästra henne. Hon gjorde inte bara upp med sin sexistiska samtid genom vem hon var som person, utan också genom sitt författarskap. Hon ville dekonstruera den patriarkala poesin, som bestod i att använda språket genom en maskulin auktoritet.

 För mig är det nästan omöjligt att inte tänka på Elfriede Jelinek när jag tänker på Gertrude Stein. Jag blev sent introducerad till båda dessa författare. Elfriede Jelinek blev år 2004 tilldelad nobelpriset i litteratur och det var också då jag fick upp ögonen för henne.

Egentligen var det inte hennes litteratur, trots det feministiska och samhällskritiska innehållet, som fångade mitt intresse först. Snarare var det hennes personlighet som drog mig mot henne; det stora intresset för mode och skönhet kombinerat med en enorm feministisk slagkraft, att trots den sociala fobin lyckas nå ut till miljoner människor.

Men också såklart hennes språk. Språket som känns som att det virvlar omkring i en stor suddig massa in i blodomloppet och formar sig till berättelser om motstånd.

Att Jelinek fick nobelpriset var inte helt oprovocerande. Akademiledamoten Knut Ahnlund valde att lämna Svenska akademin som en protest mot valet. I ett ganska bittert debattinlägg i Svenska dagbladet skrev han ”att ge litteraturpriset till Jelinek har ödelagt utmärkelsens värde för en överskådlig framtid”. Han ansåg inte hennes författarskap värdigt ett sådant pris, då han enbart såg det som en obetydlig textmassa utan någon som helst konstnärlig ambition.  

För mig är det inte svårt att koppla ihop Elfriede Jelinek och Gertrude Stein, trots att de nästan verkar vara varandras motsatser på det sociala planet. Jelinek lever med sin sociala fobi medan Stein var kvinnan i mittpunkten på de sociala tillställningarna hon ordnade. Men vad de har gemensamt är språket och hur språket används – som ett feministiskt motstånd.

Jag tänker mig att deras litteratur är lite som de båda kvinnorna verkar, och verkade, vara. Obegripliga men ändå begripliga, starka, rädda, modiga. Inte alltid lätta att läsa. Snarare en utmaning. Ungefär som livet.

Det är som att läsaren ska plocka ihop alla språkdelar som virvlar omkring och sedan göra det till något eget. Som ett livspussel där bitarna främst representeras av kamp. Ett språk som är ett motstånd till det traditionella patriarkala språket. Som ett eget hemligt feministiskt språk fyllt av koder och samlande av motsägelser som blir uppluckrade när historier växer fram och börjar leva. 

Både Jelinek och Stein anses vara svårlästa och det är också där som de har lyckats föra kampen mot den patriarkala poesin.

För på något sätt är inte livet, eller den feministiska kampen, okomplicerade. Snarare svåra. Det är många bitar som är motsägelsefulla, andra som verkar självklara, men som ändå finns där och som ska få plats. Som kärlek, drömmar, rädslor eller kampen mot sig själv och mot andra. 

Det kan tyckas onödigt tilltrasslat och invecklat. Att om dessa kvinnors språk är en representation av verkligheten, så är det en sorglig verklighet. Utan hopp. Att om det finns ett motstånd till den patriarkala poesin och dess verklighet så betyder det att det fortfarande lever kvar.

Jag minns att Elfriede Jelinek fick frågan i en intervju om det bara var tråkigt och hemskt att vara kvinna. Jag kommer aldrig någonsin glömma hennes svar: ”Nej, det är inte bara tråkigt och hemskt att vara kvinna. Det är också en chans att vara omstörtande”.

Att Knut Ahnlund valde att lämna akademin när Jelinek fick nobelpriset i litteratur var inte en slump. Han fann hennes text vara en oläslig massa just kanske därför att han var fången i den patriarkala kulturen. Hon provocerade för mycket. Och på något sätt lyckades Jelinek med vad hon ville när han lämnade akademin – att vara omstörtande.

 Oavsett om den patriarkala poesin lever kvar både utanför och inom orden, är motståndets redskap att verka just omstörtande. Inte bara i litteraturens värld, utan också på det sätt kvinnor som Elfriede Jelinek och Gertrude Stein representerar i detta verklighetens nu.