Bengt Åberg växte upp i Härnösand. Fick nöja sig med de sämsta av jobb och i skolan placerades han i så kallad hjälpklass. Men Bengt skulle ta revansch.

I åldern kring 18 och 19 sökte han sig bort från raggare och bilfixering och började måla. Hans stora förebild var Paris-norrlänningen Bengt Lindström. I Lindströms närhet utvecklade Åberg sitt vackra, starka, varma expressivt romantiska måleri.

Mot allt det mekaniska i vårt liv revolterar Bengt Åberg. Han har varit i grovslitet i många yrken och vet en del om dessa jobbs tristess och monotoni. Mot den uniformeringen ställer han naturens egen rikedom, skönhet och romantik.

Inte så att hans måleri är falskt sentimentalt. Nej, istället målar han bilder som böljar av en meditativ vågrörelse och vind. För mig har de här bilderna genom åren blivit ett slags altartavlor som är mer äkta än kyrkornas många gånger torftiga symboler. Bengt Åbergs målningar är inga symboler eller prydnader. Istället är de liv i sig. De är urtyper, de är livsögonblick med häftig puls, nerfrusna ögonblick av skönhet och vemod och sorg. Inte så sällan är de som en av de bästa rutorna i en klassisk film ? en bit av verklighet utskuren, karikerad, frammanad med lidelse. Efteråt ? ibland många år senare ? kan man se på dem som man nalkas ett minne av en förälskelse från ungdomsåren.

Jag lade mig ned på rygg på en gräsmatta i en park härom dagen. Låg alldeles stilla och lät solen lysa och såg molnen vandra. Den stunden gav mig en känsla av samhörighet med naturen. Jag var en del, inte bara min vardags iver och nervighet. Det var något mer. Jag kände att jag kunde läsa naturen och fick en galen idé om att jag ville hålla den stunden fast i mitt minne. Sådant är också Åbergs måleri. Det håller fast mina finaste naturupplevelser, fryser ner dem och säger mig att stilla mig, inse vem jag är och var jag hör hemma. Hans målningar avslöjar dolda samband mellan mig och livet och de ger mig insikt i naturens eviga under och magi.

Däri ligger också utmaningen i det här konstnärskapet. Man nöjdförklarar sig inte när man sett Åbergs naturgestaltningar. Istället ser man en reservationslös dyrkan i bilderna, som avslöjar djupare dimensioner. En ny och poetisk vinkling på tillvaron. Solen brinner, havet kokar, molnen stormar. Människan älskar och hatar och idisslar lycka och oförrätt. 

Naturen är källan och människan är den lilla myran som klamrar sig fast med både iver och rädsla och stor ensamhet. Det här kommer vi aldrig undan. Till och med en skärrad och galen van Gogh gjorde sina bästa måleriska utgjutelser när han målade åkrar som sjöd och stormade av upprördhet och skönhet.

Så ser jag också Bengt Åbergs måleri. Han sveper upp nervigt stora landskapsvyer som dallrar av hetta och hot. Han doppar sina penslar i färgernas fruktsamma dräktighet och stryker dem på duken med nerv och intensitet.

Till detta fogar han stråk av sin egen desperation och oro. Lycka över synerna präntas på duken och paras med stråk av den alldeles privata upprördheten, medkänslan och viljan till brinnande liv.

Åberg piskar bara på, och han vill göra det enkla och svåra att sätta sin dröm om verkligheten under sin lupp. Han vill förstora sin verklighet, sina visioner om Norrland och om människan. Människan som inte förgiftats av högmod, framgång, karriär, blankt siden och abstrakta tankar.