Efter år av depression valde Virginia Woolf att ta sitt liv. Hennes sista skrivna meddelande till sin man, Leonard Woolf, präglas av förvirring och svaghet: ”I feel certain that I’m going mad again. I feel that we can’t go through another of those terrible times. And I shan’t recover this time. I begin to hear voices, and I can’t concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. […] I can’t fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work.”

I den allra mörkaste stunden försvann Virginia Woolf in i självförebråelser över att hon ansåg sig förstöra sin makes liv. Som att hon plågades av att vara rädd för att plåga någon annan, inte för att hennes hjärta gick i tusen bitar varje dag. Som att hon inte mådde dåligt för sin egen skull, utan för hans skull. Hon ansåg att Leonard Woolf skulle ha kunnat jobba bättre, bli mer framgångsrik och mer lycklig utan henne i sitt liv. Hon trodde aldrig att hon skulle kunna må bättre, hon trodde inte att hon någonsin skulle slippa ifrån de demoner som skadade henne. Döden var den hon ville hålla i handen.

Den sjuttonde augusti 1935, du tog livet av dig med hjälp av kloroform. Andades in ångorna, kände av den fräna lukten i hela din kropp. Föll ner på golvet. Du kom aldrig upp igen.

Charlotte Perkins Gilman dog sex år innan Virginia Woolf. Hennes liv var också präglat av depressioner och demoner. Hennes depression hade ett nära samband med moderskap och äktenskap. När hon blev diagnostiserad med bröstcancer bestämde hon sig för att ta sitt liv. Precis som Virginia Woolf skrev hon ett avskedsbrev: ”When all usefulness is over, when one is assured of unavoidable and imminent death, it is the simplest of human rights to choose a quick and easy death in place of a slow and horrible one. I have preferred chloroform to cancer.”

Till skillnad från Virginia Woolfs avskedsbrev är Charlotte Perkins Gilmans mer rationellt. Men det som präglar brevet är att hon vill inte leva längre för att hon känner sig meningslös. Onyttig. Hennes sista gärning blir att dö, i den stunden kan hon känna att hon gör nytta. 

Virginia Woolf och Charlotte Perkins Gilman var två betydelsefulla författare. Särskilt betydelsefulla eftersom de gjorde feministiska ställningstaganden i sin litteratur. Och feminismen var en stor del av bådas liv. De kämpade mot att behöva leva det konventionella liv som kvinnor under den tiden ofta blev tvungna till: att behöva leva sig in i den begränsade kvinnorollen där hemmet var det viktigaste.

Och än idag är deras litteratur aktuell. Den tar upp diskussionen om att män och kvinnor behandlas olika på grund av könsmaktordningen, men framför allt visar den på hur patriarkala strukturer kan få kvinnor att ge upp, bli en del av sin ”hysteri”, sina ”vansinnen” och sina depressioner.

Charlotte Perkins Gilman skrev The yellow wallpaper efter att hennes depression hade lättat. Boken handlar om en deprimerad kvinna vars man rekommenderat henne vila för att bli frisk. De hyr ett hus ute på landet och kvinnan känner sig instängd. Hon blir mer och mer olycklig av tristessen och det faktum att hennes man bestämmer vad hon ska göra. I ett av rummen i huset finns en gul tapet som blir en symbol för hennes depression. Hon hänger sig åt tapeten, blir till slut en del av den. Vansinnet är intakt.

I texten Who’s afraid of Virginia Woolf? Feminist readings of Woolf har Toril Moi en idé om att Virginia Woolfs depression kan ha haft att göra med hennes feministiska åsikter och hennes skrivande. Hon menar att den patriarkala ordningen finns så inbäddad i allas medvetande att när saker stör den, som att se igenom maktstrukturen, finns det en risk att falla in i ”galenskap”, en depression. Det undermedvetna både vill och vill inte stanna kvar i den patriarkala regimen, vilket också påverkar språket.

Man kan hänge sig åt det traditionella symboliska språket präglat av en sexistisk diskurs eller motsätta sig det genom, som Virginia Woolf, att inte hänge sig åt det rationella och logiska skrivandet. Att vara medveten om förtrycket, att leva i det dagligen men att samtidigt veta att det är något som ständigt måste kämpas emot blir för mycket: medvetandet och kroppen kollapsar till slut. Depressionen gör intåg.

Att både Virginia Woolf och Charlotte Perkins Gilman valde att ta sina liv är kanske ingen slump. Feminismen var en av de största delarna i deras liv, varje dag var en kamp mot den rådande, förtryckande könsmaktordningen. Charlotte Perkins Gilman kände sig meningslös och det var ett av skälen till att hon valde att avsluta sitt liv. För henne försvann den feministiska kampviljan in i en sorg: om hon inte kunde kämpa mot det hon ansåg vara fel längre, fanns det ingen mening med att existera. Hennes feminism föll med hennes depression och hennes cancer.

Virginia Woolf kände sig som en börda för sin omgivning och trodde att det skulle vara lättare om hon inte fanns. I hennes medvetande fanns också den feministiska kampen där patriarkatet fick övertaget. Kanske valde hon att ta sitt liv för att hon visste att hur mycket styrka hon än hade skulle de patriarkala strukturerna alltid vara starkare i hennes medvetande, att hon måste leva i den värld hon ansåg vara fel för att hon inte kunde förneka den. All styrka gick åt till att vara emot den och leva med sitt huvud högt, trots att världen gjorde allt för att hålla det nere. För kvinnor vill säga.

Det går inte att välja sin rätt till sina tankar, sin själ eller sitt liv som kvinna. Patriarkatet gör det åt en. Det är allt på en och samma gång. Makten och förnuftet, viljan till något annat, patriarkatet som influerar allting trots att vi kanske inte ser det.

Det är annorlunda tider nu, än när ni levde. Idag finns det mer kamp, en annan medvetenhet än då. Ni var två fantastiska exempel på att hänge sig, att kämpa. Det finns många exempel än idag.

Men jag, jag känner igen mig i er. På något sätt. Det är för mycket för att man hela tiden ska orka kämpa: vi förlorar oss själva i kampen om rätten till våra egna liv och medvetanden. Patriarkatet tog era liv för att ni inte kunde leva i det, men samtidigt inte leva utan det. Man kan inte leva i den här världen som kvinna, men man kan inte heller förneka världen. Huvudet hålls ner av världen. Oscar Wilde sa att även om han låg i rännstenen så kunde han se stjärnorna. Men han var man. Kvinnor ser rännstenen hela tiden, inga stjärnor.

Det värsta är inte det direkta förtrycket, utan det subtila som genomsyrar vardagen: det finns i alla relationer, i varje tanke vi tänker, i vartenda litet ord vi säger. Det ligger och väntar på insidan av oss, vill kravla ut ur skinnet. Vi vill något annat så mycket men vi vet inte hur vi ska få de två världarna att gå ihop.

Vi måste tillåta oss vila från förtrycket. Vi måste få andas, sluta tänka, tillåta oss själva att gå in i en liten galenskap om det gör att vi kan leva vidare.

Problemet är att det fick inte er att leva vidare och jag tänker ibland att, eller jag kanske väntar på det, vad händer om det händer mig? Galenskapen. Om jag hamnar i den, om jag måste tillåta mig själv att hamna i den, kommer jag någonsin att komma ur den igen, kommer det vara värt att komma ur den?

För i varje skrivet meddelande, i varje ord, i alla tankar och i varje andetag måste det finnas en kamp. Som det var för er. Men jag vet inte om jag har styrkan, om jag har orken att vara olycklig hela tiden eller att ständigt kämpa för lyckan. Jag vill vila. Ni fick er vila. I floden. På golvet. Med alla molekyler kämpade ni. Ni var en del av det sexistiska samhället, men till en större del var ni det inte.