Vara verklighetens Medea
Min litteraturhjältinna är Medea. Kanske skapades hon inte för att vara en hjältinna? Kanske skapades hon istället för att visa det vansinne som kvinnorna, de som ansågs svaga, kunde drabbas av när de hade hjärtesorg, livssorg och en ofattbar enorm ilska bottnat i världens envisa orättfärdighet, skriver Anna Blomqvist
Medea låter vansinnet, det mörkaste mörka, ta över henne totalt och med sådan självklarhet. Hon ser ingen skam i det, hon är förblindad när hennes hjärta har brustit till oläkbara bitar. Detta kanske är ett av skälen till att hon är min hjältinna.
Den grekiska mytologins drama om Medea är en tragisk historia, ett hjärtskärande verk. Hon blir lämnad av Jason, får sitt hjärta krossat, blir deporterad men kommer tillbaka och mördar deras två gemensamma barn som hämnd. Hon väljer att mörda barnen för att hon vet att det är vad som skulle såra Jason mest. Precis som Jason visste vad som skulle såra henne mest.
Medeas handlingar kan tyckas oförlåtliga. Att i ett enda vansinnesdåd mörda sina barn för att hämnas på en otrogen före detta man. Men det är något mer, något mer komplext. Jason var inte bara en före detta man, han var också Medeas stora kärlek. Hennes liv. När sedan Jason lämnar henne, är det som om livet rycks ur hennes händer, slängs ner på marken och trampas, spottas på. Hon har inget kvar, hon är ensam. Medea är inte tillräcklig för sig själv.
Och det är här som jag på något sätt ser verkligheten speglas. I hela vår orättfärdiga värld växer vansinnet fram och, precis som Medea, är det lätt att tappa bort sig, inte vara tillräcklig för sig själv.
Även om Medea är en påhittad, mytologisk karaktär, är hon sprungen ur samma värld som jag – den värld där jag under min livstid antagligen aldrig kommer att vara lika mycket värd som den andra hälften av världens befolkning.
I Medeas uppdiktade värld kunde vansinnet få löpa fritt, hon kunde låta Jason vara hennes allt och verklighet, vara den hon levde för. Gå in i det så totalt att hon förlorade sig själv helt. För myten speglar inte den egentliga verkligheten, trots att den är sprungen ur den. Medeas verklighet är litteraturens.
Min egen verklighet (som kvinna) är motsatsen: vara sansad, aldrig gå upp i någon eller någonting för mycket. Aldrig vara svag, aldrig vara för stark, aldrig älska för mycket, aldrig älska för litet, aldrig tillåta sig själv att gå isär och aldrig, aldrig, aldrig någonsin låta vansinnet ta över.
Att kämpa mot en orättvisa ska förstås inte handla om mord, misshandel eller hämnd. Men det ska inte heller handla om att osynliggöra sig själv eller att låta ilska, sorg, styrka (eller för all del omstörtande glädje och lycka) vara förträngd och bli till ett icke-handlande.
Vi får förlora oss själva, vi får gå isär, i bitar, i tu. Vi måste tillåta oss själva att göra det, annars går det inte att laga sig själv och skapa något nytt. Något bättre, starkare, någonting som inte ständigt behöver famla i mörkret för att försöka finna något slags egenvärde.
Euripides skrev kanske dramat om Medea för att visa på ojämlikheterna som rådde mellan män och kvinnor: att Jason kunde göra vad han ville mot Medea eftersom han var man, medan Medea stod försvarslös inför alla scenarion, eftersom hon var kvinna. En försvarslöshet som sedan blev till hennes vansinne, det mörkaste mörka.
Men det jag tycker att Euripides lyckades med utöver detta, trots att det kanske inte alls var hans avsikt, var att låta Medea vara mänsklig i allt vad mänskligheten innebär. Att inte behöva stanna i rollen som kvinna, mor och hustru. Få vara i ett flytande gränsland mellan mänsklighet och vanvett, gränslandet där alla känslor och alla uttryck är tillåtna.
Min litteraturhjältinna är Medea. Inte för att hon mördade, inte för hämndens skull. Men för att hon tillät sig själv att vara allt och känna allt. Hon låter sig själv brista och handlar utifrån det utan skam. Hon bryter mot den konventionella kvinnligheten, fastlåstheten i sig själv.
Hon är min hjältinna för att vi borde få våga kunna vara mer som henne. I den riktiga världen. Vår värld. Min värld.

