LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Anna Blomqvist

Läsarnas Fria

Krönika: Hitta hem borde vara en schlager

Jag har precis kommit tillbaka från Istanbul, den vackraste staden. Jag vågar inte säga om det bara är estetiken i byggnaderna som tilltalar mig, eller kulturen, människorna. Eller om det min kärlek som gör staden så vacker att det känns som att vara i en helt annan värld. Kanske är det en blandning av allt. När jag satte min fot på svensk mark igen, kände jag mig som vanligt grå och innehållslös, substanslös. Jag undrade om jag är hemma nu eller om jag bara är tillbaka?

I min gråhet sökte jag på nätet efter definitioner av ”hem” och ”hemma”. En del av Wikipedias definition är: ”Hemma syftar i första hand på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används även mycket ofta i utvidgad mening om både platser, sällskap och annat med vilket personen känner och vill uttrycka sin samhörighet”.

Sin huvudsakliga boplats, tänker jag och skakar på huvudet. Den utvidgade meningen talar mer till mig. Visst är mitt kök mitt, min säng min, mina saker mina, det är här jag äter, somnar, vaknar upp, duschar, umgås, det är här jag är när jag vill vara ensam, när jag vill känna mig trygg – men allt finns på fel ställe. Jag är på fel ställe.

Sedan jag kom hem har jag vaknat med oroliga känslor i kroppen. Jag har tagit cykeln genom staden där det känns som jag kan varenda gata, vartenda hörn. Genom Södermalm, Slussen till Gamla stan. Omgiven av Mälaren, ett bekant ansikte här och där. Ibland känns det rätt, som att byggnaderna och det omringande vattnet talar till mig. Jag förstår språket, jag förstår ansiktsuttryck, jag vet vår kulturs koder. Det är en trygghet, något att förlita sig på. Men är det hemma? Är min kultur hemma? Det är den jag känner till bäst, som jag är en del av och som jag egentligen aldrig kan fly ifrån.

I Istanbul träffade jag en person från Argentina som sa att när hon för första gången satte sina fötter på turkisk mark kände hon att hon var hemma. Hon kände att det var där hon skulle vara, och hon skulle kämpa för att få stanna. Jag sa ingenting, men tänkte att jag visste precis vad hon kände: den första gången jag andades in den sydafrikanska doften var jag hemma, första gången jag låg i min kärleks armar var jag hemma, att vara med fina vänner är att ständigt känna sig hemma. 

Mitt hemma, mitt hjärta, är utspritt över världen, sträcker sig över hav och kulturella gränser. Mitt hemma är att ständigt längta och drömma. Att ständigt vara rädd. Rädd för att det som är hemma för mig aldrig kommer att kunna sammanföras, att det är förknippat med alldeles för mycket längtan och känslor som kan tas ifrån mig, rädd för att världens (samhällets, statens) villkor aldrig kommer att godkänna att jag vill ha något som är hemma som sträcker sig utanför min nationalitet eller min kultur.

För det är så, att jag inte vill kompromissa om att hitta hem. Jag vill inte att det ska bero på statliga bestämmelser, integrationspapper och myndigheters översyn. Jag vill inte att min kärlek till ett land eller en person ska regleras av gränskontroller och stämplar i passen. Jag vill inte att den kulturen jag känner till och förstår bäst ska konstituera var jag hör hemma eller vem jag är. Att jag alltid måste känna mig grå och innehållslös för att andra alternativ är för svåra, för krångliga. Jag vill att hitta hem ska vara som en schlager – sorglig, kärlekskrank men med ett lyckligt slut.

Min boplats ligger här. I en av världens vackraste städer. Jag är uppvuxen här, kulturen delar yta med syret i mitt blod. Men jag vet inte om det någonsin kommer att bli mitt hem. Miriam Makeba sjöng don’t you know that home is where my heart lies och det är så det är. Men vad händer om hjärtat är utspritt på så många platser, mellan så många människor? Hittar jag någonsin hem på riktigt då, eller är det så livet ska vara, splittrat och sökande? Kommer hjärtats plats någonsin vinna över världens byråkratiska (orättvisa) villkor? Kommer jag någonsin att få känna mig färgglad, sprudlande, hela tiden? Känna att jag kommit hem?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Något litet, något stort, något som känns i hjärtat

Kan en katastrof vara ett i-landsproblem eller kommer alltid en katastrof att innebära krig och naturkatastrofer? Om hjärtat går sönder och om livet förändras utan krig, utan flykt men av något litet, är det ändå en katastrof? Eller kommer det alltid vara något som vi tillskriver det som vi tror aldrig kommer hända oss?

Läsarnas Fria

© 2024 Fria.Nu