Det kan vara en väldig våg av vatten som sveper in över jorden, driver upp rester av det som finns på jordens botten, uppåt mot atmosfären, som inte visar någon hänsyn till växternas andning. Som dränker allt det som ryms inom en människa.

Det kan vara 2 986 likpåsar utspridda över en tillplattad mark fylld av aska och sot, utplacerade där någonting annat en gång varit men där det nu bara finns lukten och känslan av något som aldrig mer kommer komma tillbaka.

Det kan vara att se sin familj mördas, få sitt liv skändat, sin tillvaro våldtagen; att tvingas leva i ständig flykt ute i öknen, bland bergen, bland allt som är ödsligt. Att tvingas leva i ett kaos som omvärlden tappat total kontroll över.

Enligt Svenska akademins ordlista betyder ordet katastrof ”en plötslig omstörtning el. förstörelse, sammanbrott eller svår olycka”.  De två första orden vittnar om något nästan ”ondskefullt” omvälvande som kan stå utanför individens makt och inflytande - som en naturkatastrof, ett krig eller en sjukdomsepidemi.

Men sammanbrottet? Den svåra olyckan? Vad innefattar det? Jag tänker inte nödvändigtvis på allt det där stora, allt det ogripbara som innefattas i en katastrof. Det som är ogripbart just därför att det oftast händer så långt bort ifrån en själv. Det händer någon man inte känner, det händer i ett annat land eller på en annan kontinent. Det påverkar inte ens vardag, ibland knappt ens känslor. Men det ligger något annat i orden sammanbrott. Något närmare, som jag kan känna när jag letar i mig själv och i andra. Det kan vara att livet förändras för att någon dör, att få sitt hjärta krossat eller att vara med om en, bara en, liten olycka. Jag tänker på saker som händer nästan alla människor under en livstid och funderar på om det verkligen är rätt.

Att livet förändras alldeles för plötsligt, att bitar man trodde var sammansatta bryts isär behöver kanske inte att alltid vara en katastrof - men ändå en olycklig händelse, ett sammanbrott, ett sönderfallande. Det behöver inte nödvändigtvis vara en naturkatastrof i form av en tsunami, en terrorattack mot World Trade Center eller kriget i Sudan. Den kan ligga alldeles nära och inte alldeles för långt bort, en katastrof känns i hjärtat och behöver inte finnas i definitioner från omvärlden. Det kan vara något litet som blir till det största.

 Jag frågade en vän vad hon tänkte på när hon hörde ordet katastrof. Hennes spontana svar förvånade mig: ”Min högra garderob. Och Carola. Hon är en katastrof i sig”. Sedan la hon till, lite skamset: ”Ja okej, och att det snart inte finns någon tonfisk kvar och att regnskogen skövlas såklart”. Något litet, något stort, något som känns i hjärtat.