Opinion

När vi var barn tog mamma min syster och mig till den heliga staden al-Kadhemia. Vi åkte dit med häst och vagn varje torsdag under hela sommaren för att besöka moskén. Staden har fått sitt namn efter den sjunde Shiaimamen, Musa al-Kathim, som är begravd där. Al-Kadhemia är numera en del av Bagdad, ligger ungefär en halv mil norrut från centrum.

På sistone har jag tänkt mycket på 90-talet. Det sägs ju ibland att allt går i cykler, det som är inne i dag är ute i morgon och så håller det på. Den populärkulturella evighetsmaskinen är 60-talet som kommer och går mest hela tiden i mode och musik. Den där John Lennon kunde snickra popmelodier. Men nu är det 90-talet som är på uppgång. Mycket märkligt. Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer fick mig att inse att man kan vara nostalgisk kring 90-talet. Men det var ju alldeles nyss? Det är en bitterljuv känsla att förstå att man håller på att bli gammal.

Jag röstade på det rödgröna partiet. Ja, det är väl ett parti numera när mångfald anses vara en demokratibrist. Kanske hade Feministisk initiativ varit bättre. Men nu blev det som det blev, det kändes som bästa sätt att försöka få bort det blåa partiet. Som visserligen vill ungefär samma sak som de rödgröna, men mer brutalt. För vad är det som skiljer? Jo, retoriken skiljer en del. Men i sak? Förbluffande lite!