Isolera SD och bryt blockpolitiken
Röken börjar så smått lägga sig efter årets valrörelse, även om det fortfarande pyr här och där. Det gick precis så illa som vi gång på gång varnat för på denna sida. Nu gäller det för framför allt de rödgröna att våga ompröva sin misslyckade strategi. Det är dags att inse att för att vinna val måste man våga ha visioner och ta de ideologiska diskussionerna. I detta val avstod de rödgröna från att ta dem med alliansen såväl som med SD.
De rödgröna trodde att om man bara kopierade såväl alliansens arbetsformer som politik och sedan satt stilla i båten så skulle man kunna segla in i Rosenbad på det stora övertag man hade i opinionsmätningarna. Man missade därmed helt att ta debatten om de ideologiska frågorna och förlorade den mest givna seger som det varit upplagt för i riksdagsval på mycket lång tid. Det var inte bara så att de rödgröna hamnade 6 procent under alliansen, de tappade först ett övertag på 20 procent. Sedan de formade den rödgröna kartellen lyckades de alltså med konststycket att i förhållande till alliansen förlora över 25 procent.
På samma sätt verkade alla gamla riksdagspartier tro att bara de inte tar den politiska och ideologiska debatten med sd så skulle de inte komma in. Istället för att deras politik diskuterades och granskades så diskuterade de andra ständigt om dem. SD var gång på gång närvarande i diskussionen utan att själva behöva närvara och stå till svars för sin politik. De hade inte kunnat önska sig ett bättre upplägg.
De rödgröna och hela det politiska systemet har allt att vinna på att de rödgröna och blockpolitiken så snabbt som möjligt löses upp. Att sju partier först blev två, och sedan som ett, är grunden till att SD kom in och att de rödgröna förlorade. Varför rösta på kopian, när man kan välja originalet? Och om man inte ville ha den politiken, vad fanns då att tillgå mer än SD?
Men SD:s eventuella vågmästarroll ger faktiskt också en av de få positiva möjligheterna med valresultatet. Nu krävs det av de etablerade något mer än att sitta fast i blocken. Det mest naturliga vore om S och M gick ihop och regerade, det är de partier som såväl ideologiskt som i praktisk politik står närmast varandra. Men det kommer aldrig att hända. Båda har för mycket att förlora på det.
Däremot har MP ett gyllene läge att ta sig loss från det sjunkande skepp som sossarna utgör och bryta sönder blockpolitiken. Reinfeldt har sträckt ut handen och MP bör i detta läge sälja sig riktigt dyrt till honom, så dyrt att deras och inte alliansens politik slår igenom. Stopp för jakten på sjuka och arbetslösa, stopp för kärnkraft och Förbifarten, betydligt mer än 49 öres höjning av bensinskatten, stopp för FRA och övervakningsstaten, skatter som minskar och inte ökar klyftorna, slut på disciplinskolan och en mänsklig asylpolitik med bland annat amnesti för de papperslösa. Är några rimliga krav. Sedan är det även rimligt att kräva att KD, eller möjligen Centern, ställs utanför regeringen. Båda behövs inte för att en majoritet ska nås. Med en sådan överenskommelse är inte bara det rödgröna blocket upplöst, utan även alliansen.
Får MP nej till detta och andra rimliga krav så kan de med gott samvete gå i opposition, men då utan samverkan med S och V. Tillsammans blir det däremot omöjligt för de rödgröna att driva verklig oppositionspolitik. Varje förslag de lägger gemensamt riskerar att få stöd av SD, så länge inte alliansen ger SD inflytande. Ett samkört rödgrönt block kommer alltså kunna välja på att spela SD i händerna eller passivt acceptera alliansens politik.
Var och en för sig kan de rödgröna däremot agera fritt och driva verkligt grön respektive röd oppositionspolitik. Att på det sättet rulla tillbaka makten från regeringen till riksdagen vore en vinst i sig. Men framför allt skulle vi få en verklig diskussion om vilket samhälle vi vill ha. Vi skulle få andra alternativ till dagens rödblå sörja än SD och därmed en verklig möjlighet att bryta allinspolitiken 2014.
Nu handlar det om att våga, och inte att som de rödgröna den senaste mandatperioden fega. Om valresultatet står sig finns fyra väldigt tydliga möjligheter.
• En alliansregering med ett betydande inflytande för SD (de rödgröna driver gemensam opposition som sd kan stödja för att pressa regeringen).
• En alliansregering utan någon annan aktiv opposition än SD (de rödgröna ger alliansen passivt stöd att regera vidare för att inte ge SD makt).
• En blågrön regering som av MP tvingas till solidarisk och grön politik.
• En Alliansregering där V, MP och S var och en för sig går i verklig opposition.
De två första innebär garanterat fortsatt allianspolitik även efter 2014. De två senare alternativen kräver att det rödgröna samarbetet ges upp. Det valet borde vara ganska lätt. Våga tänk nytt, våga tänk rätt.
