Ett samhälle som inte möter de sina i sina problem, som hanterar dem utan brist på psykologisk insikt och förståelse, skapar folk som är på trots, som är arga, som inte begriper vad de andra snackar om eller vill. Fredrik och Mona ser de som samma skrot och korn. Röstskolk och anslutning till populistiska rörelser blir en följd. Där kan man få höra vems felet är. Det är alla andras och först och främst invandrarnas. Där få man för sig att någon bryr sig om en själv.

Detta är ingenting nytt och den gröna rörelsen har hela tiden pekat på att ett osolidariskt samhälle skapar kriminalitet, missbruk, alienation, främlingsfientlighet och brist på förståelse för naturens krav. Men trenden är att skicka pengar till folks plånböcker som de stora politiska blocken för att fånga in väljarna.

Mer pengar till pensionärerna, till studenterna, till arbetarna, mer och mer och mer. Jobbskatteavdragen är här för att stanna, maxtaxa och RUT ska hindra välbärgade från utgifter. Men ack så lite fokus som riktas på dem som verkligen är utsatta.

Samtidigt som vi upprörs över allvarligt sjuka som drivs iväg till arbetsförmedling och socialbidrag, tänker vi inte på alla dem som alltid lever på socialbidrag. Deras barn är fattigbarn. En predikan i skolan, som talar om vett och etik, går inte så lätt hem för barn vars föräldrar mår pest, super och har minimalt med inkomster.

När ett barn skolkar ses hen närmast som en kriminell, en som helst ska bestraffas med indragna studiebidrag, fast skolket egentligen är ett uttryck för problem och utanförskap.

Även om eleven lever upp till samhällets krav hamnar den alltför ofta i arbetslöshet. Inte den frihet som en medborgarlön skulle kunna skapa, utan en tvångsmässig arbetsfrihet utan pålitliga inkomster och i måttligt fungerande åtgärder. Sånt föder trots, ilska, desperation och därmed populistiska rörelser.

Det finns alternativa reaktionsmönster. Man kan engagera sig för de verkligt fattiga, för djurens rätt, för pacifism, radikala röda, svarta eller gröna rörelser, tro eller annat. Det gör rätt många, men långt ifrån alla har funnit dessa vägar att uttrycka sin frustration. Och då välkomnas vilket populistiskt parti som helst.

Det är dessa unga och äldre som vi visar mot skamhörnet i vårt snabba avståndstagande av beteendet. Visst, ta avstånd från främlingsfientlighet, nationalism och populism, men inse att ansvaret är allas och att många behöver vårt stöd snarare än vårt förakt.

László tycker att samhället behandlar Sverigedemokraterna lika fel som de vill behandla folk från andra kulturer.