Debatt


Laven Fathi
Fria Tidningen

Brev från en svensk invandrare

På måndag morgon när jag vaknade låg stämningen dyster och jag mindes varför känslan av vemod och oro kom över mig. Sverigedemokraterna hade blivit folkvalda in i riksdagen efter söndagens val, skriver Laven Fathi, debattör och journalist.

Nu känner jag mig utanför i ett land som jag annars har gjort till mitt eget. Inte alldeles mitt eget, utan ett land som jag hoppats få dela med andra som i sin tur också velat dela det med mig. Jag, som inget annat land har?

Mina föräldrar flydde från ett land där trygghet och demokrati inte fanns. De sökte sig till ett land där dessa fenomen var väl omtalade. I söndags tågade de stolta till vallokalen för att få rösta på det parti som bäst representerar deras rättigheter och mänskliga värde. Stolta för att de kunde få hylla demokratin på denna dag och stolta för att de hade skänkt oss trygghet genom att komma till ett land som Sverige. På måndagen hade deras tillvaro krossats precis på samma sätt som för tjugotre år sedan då de hade blivit tvungna att fly hemlandet.

En extremistisk grupp hotar nu den svenska demokratin. Sverige och hela Europa har blundat och nu når dessa högerextremistiska vindar även USA.

Medierna skötte inte sin roll, allt pekade på detta, och det var som att det redan var givet att Sverigedemokraterna var inne i riksdagen långt före valresultatet.

Hur kunde valresultatet komma som en chock, allt har pekat i denna riktning?

Varför var inte reaktionerna så här starka före valet? Varför var mediabilden och uppmärksamheten av Sverigedemokraterna så positiv?

Var fanns den förebyggande kampen mot rasism före valet? Hur kunde det tillåtas att en sådan extremistisk grupp tog sig in i riksdagen? Var inte människors rätt till lika värde en huvudfråga under debatterna?

Jag har aldrig någonsin känt mig mer utanför än vad jag gör nu, i mitt eget land!

På väg till stan i dag, tänkte jag: En av dessa tio förbipasserande kan likväl vara någon som hatar mig på grund av min mörka hårfärg, mina bruna ögon och mitt etniska ursprung.

Hur ska jag kunna urskilja avskyn och hatet från det goda när så många svenskar röstade på Sverigedemokraterna? Är det så här det känns att ha fördomar?

När jag talar med en vän så säger han att jag inte ska oroa mig då Sverigedemokraternas intåg i riksdagen inte alls påverkar mig, det hindrar bara nya invandrare att komma in i landet.

Jag får en klump i halsen då han som så många andra inte verkar inse att det här valet påverkar hela Sverige, Sveriges bild utåt och alla svenskar och med svenskar menar jag även alla de som inte anses vara svenska nog för Jimmie Åkesson.

Jag känner mig sviken och sårad. Visst, majoriteten röstade inte på Sverigedemokraterna och det är en tröst och en vetskap om att kampen mot rasism kanske börjar nu. Kanske våra riktiga politiker skärper sig?

Det var många som röstade på ett främlingsfientligt parti men vi som inte gjorde det var fler. Till alla dem som sa nej till rasism vill jag säga tack! Tack för att ni ser mig som mycket mer än bara en invandrare här. Tack för att ni inte gör mig till ett socialfall och tack för att ni bjuder in mig och låter mig vara med och bygga samhället tillsammans med er.

Jag känner en glimt av hopp när jag tänker på mina underbara arbetskamrater och mina vänner, de hatar ju inte mig på grund av hur jag ser ut eller på grund av vilket land jag kommer från. De vet hur jag på alla sätt bidrar till Sverige genom att vara just den jag är.

Det finns någon därute som är som jag, som inte vill någon annan människa något ont.

Jag kan ändå inte sluta tänka på alla de människor som faktiskt röstade på Sverigedemokraterna. Hur kunde det ske i mitt liberala, moderna och demokratiska Sverige?

Om fyra år vill jag inte behöva tänka återigen: ”Jag har aldrig någonsin känt mig mer utanför än vad jag gör nu, i mitt eget land!”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2025 Fria.Nu