I sin senaste videorulle lär al-Qaida ha uppmanat alla kristna att omvända sig till islam för att undgå det lidande som annars väntar i såväl denna värld som i nästa. Det här låter ju hotfullt värre, och även om budskapet i första hand var riktat till amerikanerna tycks en del svenska medborgare känna sig träffade. Samma dag som al-Quaidas uppmaning nämndes i tv-nyheterna satt jag på bussen och hörde hur en man utgöt sig över de där förfärliga muslimerna som förtryckte sina kvinnor och slog sina barn. Också andra trosbekännare kommenterade han på samma föraktfulla sätt. 'Moskéer och synagogor borde vara förbjudna', hävdade han. 'I det här landet är vi ju för katten kristna.' Mannen talade så högt att alla i bussen kunde höra honom, vilket antagligen var meningen. Ändå reagerade ingen, och jag fick en otäck känsla av att flera tyckte som han.

Eftersom jag tillhör dem som hyser en instinktiv motvilja mot personer som anser sig ha monopol på sanningen hade jag svårt att hålla tyst, men saknade mod att lägga mig i. Att alla inom en nation måste ha samma tro förefaller mig lika orimligt som att alla skulle tvingas ha samma färg på sina strumpor. I vårt land tycks valet av strumpor sällan innebära några större svårigheter, men när det gäller att välja en livsåskådning som håller att leva och - inte minst - att dö med verkar många famla. Framför allt ungdomar som känner sig beroende av en omgivning vars inställning ofta är sådan att det krävs en stark vilja att göra ett självständigt val.
Därför är det viktigt att skolans religionsundervisning är av ett slag som ger ungdomarna stöd i sitt sökande, istället för att - som var vanligt förr - fostra dem i den tro som då ansågs vara den enda rätta. Konfessionella friskolor är ur den synpunkten ett hot mot den fria tanken.
Alla behöver vi, som Martin Luther sa, 'etwas haben, worauf das Herz gänzlich trauet'. Men om detta 'varpå hjärtat helt förtröstar' måste vara just den religion som landets tradition föreskriver är en helt annan sak. Den kan av flera skäl kännas obekväm eller obegriplig.

Innan tolerans blivit något självklart och religionsfrihet är en realitet i vårt land återstår en hel del att göra. Förslagsvis kan vi ju börja med att ge vår kung frihet att utöva vilken religion han vill. Enligt successionsordningen ska Konungen 'vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är'. En formulering som knappast är i tiden och som markerar ett olyckligt samband mellan tro och nationell tillhörighet.
Att statschefen i ett land som ofta vill framstå som fritt och mångkulturellt kan välja sin livsåskådning verkar rimligt och logiskt. Vilken färg han har på sina strumpor kan göra detsamma.