Jag har studerat ledarartiklarna i några av Sveriges mest inflytelserika tidningar. I artiklarna från december 2008 och januari 2009 framstår Israel som en hotad demokrati medan dess antagonister beskrivs i termer av våldsbenägenhet och irrationalitet. Denna bild av Israel är så dominerande att det inte är någon överdrift att påstå att dessa ledarskribenter inte bara är proisraeliska utan även agerar stick i stäv med sitt uttalade humanistiska uppdrag att verka för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har delat upp de budskap som ledarsidorna framför i fyra myter som jag presenterar nedan.

1. Myten om Israels utsatthet och dess fienders farlighet

Claes Arvidsson skriver under rubriken Palestiniernas sak är inte Irans i Svenska Dagbladet, den 15 januari: ”Som en av dess religiösa ledare sade i somras, när han talade om utplåningen av judarna i Palestina som en underbar välsignelse. Det är inte försoning som prisas, utan, som en Hamaspolitiker formulerade saken i höstas, att varje palestinier som dödar en jude kommer att bli belönad som om han dödat 30 miljoner.”

Israel har ända sedan staten grundades beskrivits som utsatt för ociviliserade fiender som ständigt verkar för att, som det heter, ”utplåna” den judiska staten. Hizbollah och Hamas beskrivs som fanatiska antisemiter medan det på mellanstatlig nivå kanske främst är Iran som kommit att representera detta irrationella hatfenomen. Hotbilden mot Israel anses så självklar att den ej närmare behöver definieras.

Fakta ger dock vid handen att Israel inte bara är en regional militär stormakt med kärnvapen, utan även en stabil statsbildning i jämförelse med grannländerna. Att Israels existens under sådana förutsättningar skulle hotas av Hamas och Hizbollah är ett så irrationellt påstående att det inte ens behöver kommenteras här. Vidare visar en genomgång av det aktuella geopolitiska läget att såväl Jordanien, Egypten som Irak numera kan räknas till USA:s pålitliga allierade medan Libanon och Syrien har interna problem att handskas med. Båda länderna befinner sig dessutom i konflikt med varandra då Syrien hårdnackat vägrar släppa kontrollen över Libanon. Endast Iran återstår som fiende i traditionell bemärkelse men dess roll som understödjare av palestinska militanta är kraftigt överdriven, liksom dess militära kapacitet – för att inte nämna dess omskrivna nukleära dito.

2. Myten om Israels återhållsamma självförsvar

Under rubriken Ingen början i Gaza skriver Dagens Nyheter den 30 december: ”Självförsvarsrätten i FN-stadgans artikel 51 är rent av ett av få uttryckliga undantag från folkrättens våldsförbud. Det finns därtill en utbredd förståelse för att ingen regering stillatigande kan se på när dess civilbefolkning träffas av raketer.”

I Israel är det sedan länge en etablerad sanning att landets militär endast agerar i syfte att försvara den judiska staten. Detta synsätt fanns redan innan Israel kom till och berörde då de judiska förband i Palestina som ganska snart skulle komma att ägna sig åt verksamhet som var allt annat än defensiv. Även i dag beskrivs militära operationer, oavsett om det handlar om invasion av Libanon eller demoleringar av hus på Västbanken, som ett försvar av Israel, en sista desperat åtgärd som man är tvingad att ta till mot sin vilja.

Detta synsätt präglar även bilden av Israel i svensk massmedia där eventuell kritik mot Israels övervåld begränsas till att åtgärderna varit för kraftfulla och oproportionerliga, man säger aldrig att agerandet i sig är moraliskt förkastligt. Myten om Israels självförsvar kopplas också ofta till den skeva jämförelsen att vad Israel gör är exakt detsamma som vilken annan ”demokratisk” stat skulle ha gjort, till exempel Sverige.

3. Myten om palestiniernas ansvar

Niklas Ekdahl skriver i Dagens Nyheter under rubriken Ett ont nytt år den 4 januari: ”Tänk en annan tanke, att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära.”

Det är ingen ny tanke att Israel är en part som palestinier och araber skulle kunna komma överens med men istället väljer att konfrontera med våld. Redan innan Israel kom till spreds vanföreställningen att araberna medvetet valde bort ”chansen” att ”få” halva Palestina.

Men bilden av Israel som rationell och generös förhandlingspartner är seglivad. Fortfarande i dag är det palestinierna som ”får chanser” men inte tar dem och som därför kan hållas ansvariga inte bara för att konflikten inte löses utan även för sina egna levnadsvillkor. På detta sätt får den svagaste parten i en pågående konflikt inte bara skulden för uteblivna lösningar utan även för sin egen misär.

4. Myten om den irrationella kritiken mot Israel

Per T Ohlsson skriver i Sydsvenska Dagbladet under rubriken Israel, bara Israel den 11 januari: ”Som vanligt när Israel griper till vapen är de svenska protesterna högljudda och ibland hatfyllda. Skulden läggs på Israel, bara på Israel.”

Att kritisera Israels krigföring, nonchalerande av FN och så vidare borde vara en självklarhet för alla som säger sig försvara människovärdet. Men detta gäller tydligen inte för Israel som inte endast hotas av sina våldsbenägna fiender utan även utsätts för vad som beskrivs som reflexmässig och orättfärdig kritik för sitt ”självförsvar”. Liksom amerikanska företrädare tenderar att betrakta alla former av resonemang kring terrorismens bakomliggande orsaker som ett försvar av densamma är det inte heller i Sverige ovanligt att de som kritiserar Israel automatiskt betraktas som försvarare av palestinska självmordsattacker och inte sällan även som antisemiter.

Enligt detta synsätt är all kritik av Israel en överdriven känslomässig reflex och eftersom antisemitismen är en irrationell och känslomässig företeelse är det logiskt att den som kritiserar Israel är antisemit eller åtminstone inte helt rumsren. I alla fall är en sådan person inte ”sansad”.

Ledarskribenter som ska agera i humanistisk upplysningstradition med försvaret av människovärdet som sitt viktigaste uppdrag agerar i själva verket som subtilt propagandastöd åt Israels krigföring mot civila. Men dessa inflytelserika journalister sviker inte bara sitt uppdrag utan ägnar sig även åt att försöka marginalisera och i vissa fall svartmåla människor som har en avvikande åsikt. Genom att ständigt beskriva Israel i termer av rationell återhållsamhet och dess antagonister i termer av känslomässig illvilja agerar de med just den reflexmässiga känslomässighet som de anklagar Israels kritiker för. Därför framstår också det ofta uttalade påståendet att svensk media skulle vara antiisraelisk som en absurd anklagelse.