Fördrivning i ekonomins tjänst
I tider av ekonomiska trångmål är kontrollen över naturresurser livlinan mellan nutid och framtid. Åtminstone om frågan ställs till marknad och politiker. Malmbrytningen har inte enbart format Kiruna till vad det är, i dag placerar produktionen – regionens ekonomiska livlina – staden i en ekologisk farozon. Gruvan har ökat sin seismiska aktivitet, något som även innebär att gruvarbetarnas liv sätts på spel. Befolkningen i Lapplands hjärta har fått betala ett högt pris för ett enda gruvbolags kortsiktiga ekonomiska tillväxt: LKAB.
Malmbrytningen har blivit en ytterst gynnsam affär och utländska företag lobbar hårt för att få tillträde till prospektering. En ekonomisk-politisk kapplöpning som nu försatt regionen i ett expansionsläge och lokalbefolkningen i en social återvändsgränd. Mineralerna som just ska utvinnas ligger under det nuvarande Malmberget. Sprängningarna har öppnat för fritt fall under husen som väntar på att lyftas upp ur marken av grävskopor och förflyttas till en annan plats. Somliga hus har näst intill fallit samman i och med huslyften. Många invånare som uttalat sig offentligt har kallat LKAB:s framflyttade positioner och övertalningskampanjer för ”statsterrorism”. Men befolkningen är splittrad: flera anser att den geografiska flytten är nödvändig för traktens överlevnad, medan andra inte kan förbise bristen på etik och absurditeten att välja naturresurser framför människors tillvaro.
LKAB är det statliga bolag som sedan slutet av 1800-talet utsatt sina arbetare och omnejde för svåra umbäranden och riskfyllda ekologiska projekt. 2000-talets norrländska innandömen vittnar om dålig luft och sprickor i jorden som medfört svåra förhållanden för dem som inte har något annat val än att acceptera den statsstödda fördrivningen.
”Jag tror inte LKAB har kontroll över läget”, berättar en motståndare till utvecklingen och talar om ”panikartade åtgärder” utan verklig insikt. Samma person talade också om en tystnadskultur som råder i trakten – man kritiserar inte handen som föder en. En mentalitet som går att finna i skövlingsregioner i Amazonas och isolerade öar på Salomonöarna, och nu, till mångas förvåning, även i Sverige.
”Minnena får man aldrig tillbaka”, berättar en man i en radiointervju och håller tillbaka tårarna kring den LKAB-initierade flytten från vad som har varit hans hem i 20 år.
Människors minnen, favoritlundar och parker är i ett modernt samhälle förgängliga ting, aldrig det viktigaste. Vem betalar gruvdriftens mänskliga pris: människan, miljön, långsiktigheten? Allt på samma gång. Hur mycket ska var och en vara beredd att offra för ett framgångsrikt Sverige? Det beror nog på vem man frågar, och var frågan ställs. I Norrland gör utländska intressen – framför allt kinesiska – stora pengar på svenska naturresurser. För länge sedan fördrevs samer i förmån för ekonomisk expansion och placerades i gulag-liknande samhällen långt ifrån lönsamma industrier. Ekonomin och storpolitiken fortsätter kräva sina offer 2008.
I Amazonas fördrivs folk för sojaplantager och skogsbruk, i Sverige är metoderna måhända inte desamma, men målet är det. Kritiker tystas och i politiska korridorer råder den tysta mentaliteten – oavsett rött som blått regeringsstyre – för att säkra goda framtidsutsikter. Människan kommer i andra hand. Invånare i Malmberget ser sina hus passera dem på gatan, uppdrivna ur jorden och på väg mot en osäker framtid. ”Folk klagar för mycket”, säger någon och menar att man måste vara beredd att ge upp saker i dagens samhälle. Hur länge dröjer det tills det moderna Sverige kräver nio miljoner invånare med samma inställning? LKAB:s initierade ”stadsflytt” är omgärdat av tvång, folk har i slutändan ingen talan, inget val och kommer vara ”staden som försvann”. ”Och planer för Kiruna liknande dem i Malmberget finns.
Men migrationsminister Tobias Billström menar att gruvdriften inger framtidstro. Ministern stirrar sig farligt blind på arbetskraftsinvandring men förbiser kritiken och de otaliga vittnesskildringar som hörts i massmedia och riksdag de senaste åren.
Skattebetalarna finansierar laglig folkfördrivning i en miljöfarlig industri. Allt fler människor betalar med sin tillvaro, sina minnen och sin värdighet för en ohållbar ekonomisk idé, en visionslös utopi.
