Argentinas kris 2.0.
Besattheten av dollarn löper långt tillbaka i Argentinas historia, skriver Klas Lundström.
Buenos Aires, december 2013. En känsla i luften. Under marken är det något som kokar. Det sägs att ekonomiska kriser först visar sig i detaljer, i maktens desperation att utstråla lugn. Sådan var kanske tanken när argentinska centralbanken beslutade att pryda landets 100-pesosedel med Evita Peróns ansikte. Men Evitas symbolvärde har inte hindrat priser på dagligvaror att skjuta i höjden. Peson har börjat visa tydliga svaghetstecken när sommarhettan knäcker Buenos Aires elnät. I december gick poliser ut i strejk i 14 av 23 provinser och banade väg för plundringsvågor och upplopp. Inför årsslutet tömdes bankomaterna på sedlar och en man jag talade med i en bankkö berättade om hur historien tycks upprepa sig: ”Så här var det i början av förra krisen. Först bankomater och elbrist, sedan faller peson och sedan bryter helvetet loss.”
Buenos Aires, januari 2014. Falklandsöarna har nått den politiska dagordningen. Igen. Peson uppvisar rekordfall gentemot dollarn: 11 procent (de högsta noteringarna sedan krisen 2000). Inflationen är runt 25 procent och nyligen meddelade centralbanken att argentinare får spara i dollar, ett försök att lindra den svarta marknadens grepp om ekonomin men framför allt ett försök att övertyga befolkningen om att regeringen har allt under kontroll.
Men alla är inte så säkra på det. Och att närmare binda ekonomin till den amerikanska dollarn är inte lika mycket en känsla av ansvarstagande som av besatthet. Besattheten av dollarn löper långt tillbaka i Argentinas historia, ett slags identitetskris där ”Sydamerikas New York” inte vill inse sina systemekonomiska brister och geografiska tillhörighet. Kortsiktigheten härskar alltjämt och trots att miljarder investeras i fattigdomsbekämpning har klassklyftorna inte nämnvärt suddats ut. Och i lägen där ekonomin allt mer centreras kring sparande i dollar blir de största förlorarna de som inte befinner sig i närheten av den åtråvärda valutan. Därför tyder mycket på att Argentinas kris bara har börjat och att de mindre lyckligt lottade cementeras fast i ekonomins källare.