Att färdas längs motorvägen som går som ett rakt streck genom North Dakota, USA, är som att bevittna ett rally. Och deltagarna är oljetankers och snabbåkande godståg.

Hur ofta är olyckan framme? Ofta. Det senaste halvåret har norra USA och södra Kanada genomlidit fem allvarliga olyckor med spilld råolja som följd. Senast i mitten av januari 2014, då 400 000 fat råolja exploderade i ett svampmoln. Ett tusental invånare evakuerades och skadorna beräknas kräva minst 50 miljarder kronor. Och allt är ett led i USA:s viktigaste energiboom.

En av världens största mineralskatter återfinns i North Dakota. Delstaten var länge känt som skandinavernas slutdestination, dit tusentals immigranter kom för att söka nya liv med löften om bördiga marker och distans från maktens korridorer i Washington. Verkligheten visade sig vara en annan: jorden var visserligen bördig på sina ställen, men klimatet är lynnigt och vädret en smärre rysk roulette. Därför var delstaten länge införstådd med att dess enda plats i morgondagens samhälle skulle bli i form av ett avfolkat och ekonomiskt döende hörn på gränsen till Kanada.

Så har det förvisso blivit: oljeboomen inkluderar inte alla. Men i västra North Dakota, på gränsen till Montana och Wyoming, talas det nu om en oljerusch som får 1800-talets guldrusch att blekna i jämförelse. Staden Williston är en märklig plats och en visuell bekräftelse på att människan aldrig lär sig – åtminstone inte att hantera förändringar i samhällen som tidigare saknat framtidsutsikter. Williston har förvisso länge varit North Dakotas oljecentrum, i dag är staden en sjuk syn, en bisarr påminnelse om energipolitikens verkliga pris. Främst socialt, med hemlöshet, kvinnovåld och organiserad prostitution.

Men det är knappast dessa fakta som den globala energisektorn vill att vi ska läsa om. Det har satsats enorma summor i oljelobbykostnader på att lyfta fram North Dakota som en förebild i finanskrisens spår: tillväxten visar plussiffror, inflyttningstakten är mer än vad delstaten klarar av och energibolag som står på kö till dess oljefält är många. De främsta i hejarklacken har varit ekonomer på Wall Street och lokalt förankrade dagstidningar. De förra har sina intressen att tillgodose och för de senare handlar det om ren överlevnad, åtminstone på kort sikt. Utan oljeboomen får North Dakota det svårt att hävda sig ekonomiskt.

Det giftiga utsläppet av 400 000 ton råolja tidigare i januari visar emellertid att tempot är högre och efterfrågan större än den mänskliga handen orkar tillgodose. Tack vare lyckad lobbying och klimatförnekares obestridliga inflytande över lokalpolitiker har även gruvmetoden ”fracking” förblivit ett självklart inslag på North Dakotas olje- och gasfält. Delstatens befolkning är splittrad och indelad i en ”öst–väst-konflikt”, där personer i västra North Dakota hävdar att oljefonden som lokalpolitiker planerar att inrätta bara ska komma västra delarna av delstaten tillgodo. Något som invånare i östra North Dakota avfärdar med argumentet att oljeboomen inte vore någonting värd utan de järnvägar och motorvägar som korsar de östra hörnen. I slutändan handlar energibonanzan i North Dakota om vilken framtid invånarna önskar sina barn och barnbarn, och med den pågående takten i olje- och gasutvinning lär delstaten stå utan någon annan ekonomisk livlina inom några generationer.

En journalist i staden Fargo sade till mig: ”Det längre perspektivet finns inte över huvud taget. I USA är det pengarna som talar och så länge oljebolagen har mest pengar i världen kan de leka Gud med oss övriga invånare på planeten.” Och inte ens miljöskadliga oljeutsläpp rubbar deras maktposition.