Politiken bakom lyckta dörrar
Den nykonservative höken Richard Perle har varit en bärande del av George W Bushs snart åtta avklarade år som USA:s president. Perle var tidigt den som tillsammans med vicepresident Dick Cheney och dåvarande vice försvarsministern Paul Wolfowitz (senare chef för Världsbanken) pekade på Irak som ansvarigt för terrordåden i New York i september 2001 och lobbade för militär intervention.
Perle hade länge ett kontor i Pentagon, några dörrar från dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld, tog del av topphemlig information och deltog i interna överläggningar. Saken var bara den att han saknade någon egentlig politisk befattning. Han kallades ”rådgivare åt Bushadministrationen” men agerade i kulisserna som en av regeringens allra mest inflytelserika politiker. Perle levde med andra ord ut drömmen alla politiker torde nära: att få vara med att utforma politiken utan att egentligen kunna ställas till svars för den.
Carl Bildt är det svenska exemplet på en världspolitiker som på flera håll är med och utstakar den politiska kursen utan att ta något ansvar för dess konsekvenser eller berätta det för allmänheten. Carl Bildt, liksom Perle, hade ekonomiska och politiska intressen av en invasion och ockupation av Irak. Perle är insyltad i försvarsindustrin som gör stora pengar på förödande krig, och den nuvarande svenska utrikesministern satt i lobbygrupper och skrev artiklar som uppmuntrade till en militär intervention. Bildts roll som lobbyist, affärsman och ”rådgivare” ger honom en närmast tredimensionell politikerkostym. Att han över huvud taget kan fortsätta sitt ämbete som utrikesminister är en gåta, i och med hans nära kontakter med de krafter som tjänar mest på den illegala ockupationen av Irak, aktieinnehavet i blodbesudlade Lundin Oil och ryskstatliga gasjätten Vostok Nafta.
Bildt är en skicklig politiker och kan spela många roller samtidigt. Följden blir emellertid brist på trovärdighet, och vem han företräder beror helt på sammanhanget. Politiskt, ekonomiskt eller personligt? Bildt är en statsman som ibland tar emot dignitärer med liknande ideologisk övertygelse – att det finns en god och en ond i den här världen, ibland affärsmannen som fortsätter att upprätthålla kontakter med affärsvärlden inför pensionsåren, och ibland i rollen som den som agerar i det tysta, i den ljusskygga politikens korridorer.
Bildtfamiljen står liksom många andra adliga konservativa svenska familjer på god fot med märkliga elitklubbar som till exempel Rotary. En rikemansklubb som säkrar en god framtid för sina framavlade barn – främst sönerna. Och när Bildt i början av juni reste till delstaten Virginia, USA, för att delta i Bilderbergergruppens årliga sammanslutning, var det det senaste beviset på Bildts pådrivande roll i de ljusskygga maktkorridorerna.
Där tilläts ministern spela ut det putsade kortet som politiskt ess, som rådgivare och politiskt sakkunnig, och levde ut samma drömtillvaro som Richard Perle har gjort i Bushs vita hus: att vara med och stöpa politik utan att behöva ta något formellt ansvar för det. Han reste inte dit som utrikesminister, eller som representant för någon annan än sig själv. Är det i sin ordning att svenska statsmän talar under tystnadsplikt inför exklusiva elitklubbar vars främsta syften är att bereda vägen för västs ekonomiska och politiska intressen?
Bilderbergergruppens möten beskrivs som ”informella” och sker utan demokratisk insyn. Vilka som deltar är hemligt, men Henry Kissinger, Percy Barnevik, Fredrik Reinfeldt och Olof Palme räknas vid sidan av ekonomer, bankirer och företagare upp som nuvarande eller före detta medlemmar.
Bildt talade i Virginia enligt egen utsago om ”Afrika”. Vilka intressen har den nyliberala världsmakten i dagens Afrika? Många, och farhågorna är desto fler. Det pumpas olja som aldrig förr och allt mindre terräng plöjs för karismatiska ledare som främst ser till att inkomsterna för exploaterade naturtillgångar tillfaller den offentliga sektorn. Västs satsningar i Afrika är lika aggressiva som odemokratiska. Därför är det viktigt att framtidsdebatten är offentlig. Men mycket politisk terräng plöjs i det tysta och Carl Bildt drar sitt strå till stacken för att världspolitiken ska förbli en ljusskygg elits spelplats.
Så länge denna typ av informella möten fortsätter äga rum spelar det ingen roll vad politiker säger eller gör utåt sett. Inflytandet över världspolitiken avgörs oftare i det som inte sägs eller visas upp inför allmänheten. Den verkliga politiken utövas bakom lyckta dörrar.
