Ensam är inte stark, heter det, men mer fri. Den pluralism som vuxit fram i Sydamerika och resulterat i radikala rörelsers och vänsterregeringars framflyttade positioner riskerar att försummas om centralisering hellre än gränslöshet blir framtidens nyckelord. Kommer det att bli som i EU, där alla tycker likadant och mångas röster blir en?

Sydamerikanska unionen Unasar ger upphov till skepsis. De vindar som nu blåser i Sydamerika uppmuntrar till ökad migration, djupare samarbeten och långsiktiga handelsavtal. De program som nu slås ihop är tänkta som grundpelare till den EU-liknande union som tolv länder skrivit under utkastet till. Men motsättningarna är många, frågetecknen ännu fler och den kanske största farhågan med projektet är just EU-aspekten. Att resa en union efter EU:s modell ger ett starkt och stöddigt intryck utåt. Men inne i unionen lär hierarkier och tysta maktfördelningar växa fram. I EU regisserar västeuropeiska stater öststaternas politik och bör således inte vara en förebild, snarare ett varnande exempel för hur långt ett projekt kan drivas i demokratins namn utan att leva upp till fagra löften. Klassklyftor, olika förusättningar och varierande tillväxt beroende på om du befinner dig i Sverige, Portugal eller Italien. Kommer Brasilien i egenskap av stormakt peka ut Surinams inrikespolitik?

Sydamerika blir enklare, menar kanske många. Kultur, språk och mentalitet förenar. Förvisso sant, men även här finns inneboende skepsis gentemot varandra och dolda hierarkier som visar sig i samtal med folk på gatan och i praktisk politik. Stormakten och motorn är Brasilien, utmanarna är många och ju närmare väst du håller dig desto bättre. Att öppna för legal migration och fri invandring borde kunna möjliggöras utan EU-liknande byråkrati. Nödvändiga reformer då miljontals årligen korsar utstakade gränser för nya liv, arbetstillfällen eller tillflyktsorter i växande storstäder och samhällen som i dagsläget gynnas av den globala marknaden. En utveckling som raderar landsbygden som snart helt ägs av ett fåtal storgodsägare och multinationella företag. Problemen är många och Sydamerika måste arbeta hårt för att utradera den oskrivna hierarkin. Det är vanligt att hela befolkningar svartmålas som ”lata”, ”fattiglöss” eller ”parasiter”. Motsättningar som främst ställer fattiga mot fattiga. En illavarslande utveckling som har grott ur rasism och invecklade interna motsättningar, korruption och missväxande ekonomisk expansion på landsbygdens bekostnad.

Risken med Unasar är att Sydamerika sluter sig i ett läge då de borde söka större samarbete med södra Afrika, som delar liknande kolonialhistoria, kultur och klimat. Sydvästra Afrika är rikt på naturtillgångar och hårt ansatt av löften och investeringar från Kina, USA och EU, intill parallell och växande hopplöshet och slum. Solidariteten borde i det här läget korsa Atlanten. Närmare samarbete mellan Afrika och Sydamerika vore en långsiktig sköld mot att profiter och investeringar flyr ansatta regioner och istället investeras i västs konsumtionssamhälle. I dag upptas Unasar av ett antal radikala ledare med långsiktiga mål. Nu präglas idéer och visioner av solidaritet, samarbete och öppenhet.

Många vill att Unasar inte bara bekräftar utan garanterar Syamerikas politiska vänstervridning med sociala satsningar, demokratiseringar av ekonomiska resurser och bredare gräsrotsengagemang. Skulle en högervind börja blåsa över Latinamerika sätts unionen och det kontinentala samarbetet i ett helt nytt läge. I framtiden kan unionen bli en perfekt täckmantel för ett återtåg till gränslös nyliberalism. En EU-liknande union är inte nästa steg i den demokratiseringsprocess som majoriteten av Sydamerikas ledare anser är nödvändig. Byråkratin slukar dagligen miljarder euro i EU och lär göra det även här. Unasar kommer att bli en elitklubb och motsäga tanken med gräsrotsdemokrati och istället utöva direktiv ovanifrån. Latinamerika demokratiseras redan, så frågan är om Unasar inte blir demokratins stötesten snarare än dess verktyg.