Förr reste Europa murar med kolonialismen som sköld. I bygget av den fulländade människan fanns inte plats för avskräden och ifrågasättare. Dessa mariginaliserades genom konstitutioner författade av män med rötter bak till erövrarna, i dag romantiskt skildrade som ”äventyrare” i den europeiska 1900-talslitteraturen som prackas på yngre generationer.

Brottslingar och fattiga skeppades i regel bort från industrialismens Europa till kolonierna. Portugal skickade så sent som på 1900-talet iväg fattiga (”potentiella regimkritiker”) till kolonierna Angola och Moçambique. Där hamnade de på gatan, med en tom soppskål i ena handen och den andra utsträckt i vädjan. USA är en annan europeisk produkt. Den brittiske sjöfararen John Smith var varken hjälte eller äventyare. Det mesta tyder på att de som grodde kolonin i Virginia 1611 var ivägsjasade brottslingar, dömda till ett liv i exil. ”Amerika” föddes ur krig och hat. Instängda i sin utsatthet bildade erövrarna senare en stat på skräck och hämndlystnad efter den europeiska modellen.

Och drömmen om det storslagna Europa lever! Leopoldparken intill EU-parlamentet i Bryssel är ett stolt minnesmärke efter den brutalaste kolonialdiktatorn av alla: Kung Leopold. De belgiska övergreppen i Kongo saknar motstycke i grymhet, något Belgien aldrig gjort upp med. Nutida exempel på Europas Afrikapolitik är passiviteten inför folkmordet i Rwanda, tafattheten inför apartheiden i Sydafrika, att europeiska fartyg kan dumpa gifter längs Elfenbenskustens stränder utan att riskera mer än böter trots civila dödsfall, och profiten av Marockos ockupation av Västsahara. Mardrömsliknande verkligheter som inte vore realiteter utan EU:s politik trogen sitt koloniala arv. Stormaktsdrömmen präglar politiken som exporteras till de gamla bakgårdarna. Omvärlden fortsätter blicka mot Europa som föredöme och demokratisk slutprodukt.

EU är en framgångsrik show. En kritikerhyllad kabaré. Men solidaritet, demokrati och rättvisa kan omöjligt infrias med ett så mörkt förflutet, med erövringar och förtryck som Europa inte bara förnekar utan ärvt och moderniserat. Politiken är alltjämt rasistisk och rasinriktad, fattiga och utslagna lever i olika världar.

Kolonialismens spår är många och blöder ännu. I Kongo terroriserar kristna miliser fortfarande människor i strävan efter den förlovade stat och befriade kontinent som missionståg och kristna fundamentalister tvingat på dem som sanningar. Ansvaret ligger i dag, enligt EU, inte längre hos oss. Ansvaret ligger därborta – hos de besuttna som antikolonialisten Frantz Fanon beskrev som ”jordens fördömda”. Alltmedan vår statsideologi, liberalismen, bekvämt talar om för oss att alla är fria och har makten över sina liv. De tidigare kolonierna påstås ha alla möjligheter att bilda demokratiska stater.

Och Europa? Vi är redan befriade. Vi befriade oss i vår egen förnekelseprocess som inleddes för flera hundra år sedan. Då planterade vi ensamheten i våra lundar och inväntade rikedomarna som tröstade vår besuttna äventyrslusta och tro på att våra system befriade andra civilisationer. Men från vad skulle dessa civilisationer befrias? Från sig själva, från sitt eget kulturarv, från sina egna drömmar. Istället fick de slaveri, svält och inbördeskrig. Och en annan dröm. Drömmen om Europa.

Europa är i dag en ensam paranoid kontinent, nervös inför omvärldens framfart. EU reser nya murar och gör det svårare för lyckosökare att nå drömmen, den mänskliga slut- stationen, som i historieböcker fortsätter beskrivas som civilisationens vagga. ”Låt oss en gång för alla överge detta Europa som jämt talar om människan, men samtidigt förgör henne var gång hon verkligen visar sig i sina egna gathörn och i världens alla hörn”, uppmanade Frantz Fanon till jordens fördömda. En sund uppmaning som främst bör riktas till oss som kallas för européer.