Förra torsdagen befriade Polisario de sista av sina krigsfångar, drygt 400 marockaner, som suttit fängslade sedan Marockos invasion av Västsahara i mitten på 70-talet och under det efterföljande kriget mellan de två länderna. Hur ska vi aktivister förstå och förhålla oss till detta?

De som är intresserade av att förstå och är engagerade i solidaritet med det västsahariska folket bör i detta läge inte dra förhastade slutsatser.

Polisario och det västsahariska folket är försatta i en mycket svår situation, klämda mellan europeiska och amerikanska länders politiska intressen och deras egen rättmätiga vilja, medan deras naturresurser under rådande status quo exploateras och fördelas av Marocko. Västsaharas geografiska läge gör också landet till en viktig bricka i maktspelet mellan omkringliggande nationer.

USA är mycket intresserat av norra Västafrika, så även EU. De är dock inte intresserade av de afrikanska folkens välstånd, utan av sina multinationella företags välstånd. FN försöker administrera dessa intressen politiskt, när de tillåts göra det.

Som regionala makter är Marocko och Algeriet beroende av hur stora deras naturresurser är, hur de ska handskas med dem och tillsammans med vilka aktörer. För Marocko var invasionen av det sahariska territoriet ett bedrägligt sätt att lägga beslag på fosfater, fiske, olja, uranium et cetera.

Politiskt sett försöker monarkin ena och bli ledare för de olika folkslag som bor på marockanskt territorium och ge sken av att Västsahara är en nationell angelägenhet.

För Algeriet befinner sig de stora marknaderna för deras produkter på andra sidan Medelhavet. Från EU och USA ska också det nödvändiga kapitalet för utveckling av infrastruktur och industrier komma, varför de behöver hålla sig väl med dem.

Algeriets relation till den före detta kolonialmakten Frankrike har alltid varit konfliktfylld. Frankrikes betydelse inom EU är odiskutabel.

För det algeriska folket är försvaret av den västsahariska självständigheten en fråga om heder. Den algeriska regeringen har tillräckligt med interna problem och kan inte på ett enkelt sätt skaka av sig problemet Västsahara, utan att folket skulle missförstå och motsätta sig. Marocko har alltid varit den franska imperialismens agent i hela norra Afrika.

I början av augusti störtade en militär rörelse Mauretaniens tidigare diktator och president. Maaouiya Ould Sid Ahmed Taya. Sedan 1984 har landet genomlidit en process med närmande till den marockanska modellen och stöd till USA och Israel.

Den nya regimen i Mauritanien försöker omförhandla sin internationella position. De erkänner giltigheten i internationella avtal, lovar att nuvarande makthavare är en övergångsregering och att verklig demokrati och öppenhet skall råda i landet inom två år.

Men de vill komma bort ifrån slaveriet och fattigdomen och måste därför hitta sätt att utöva mer kontroll över sina naturresurser, speciellt efter att man helt nyligen har hittat enorma oljefyndigheter inom sitt område.

Befolkningen i norr, hassaniatalande araber liksom västsaharierna, har alltid sympatiserat med västsaharierna i frågan om självständighet. De hyser stor misstro mot Marocko som möjlig granne på grund av Marockos aggressivitet och de skulle känna sig säkrare om det mellan de två länderna skulle existera ett Västsahara, särskilt som upptäckten av oljefyndigheterna förvandlar Mauritanien till något mycket intressant för Marocko.

Spanien, som är den före detta kolonialmakten i Västsahara, har djupa strukturella problem vilka gör det omöjligt för landet att bli en stormakt.

De jagar nu över hela världen för att söka kompensation för de allvarligt minskande bidragen från EU. I stånd att sälja sin själ för det lilla de kan få ut försöker de nu liera sig med Marocko, Frankrike och USA.

Det spanska folket känner för den västsahariska frågan som om det vore deras egen, men så är icke fallet med deras spanska regering, som ljuger för sitt eget folk.

I detta sammanhang måste Polisario reagera till försvar för dem som de säger sig representera. För ögonblicket ser det ut som om de försöker förbättra positionen i förhållande till Mauritanien, som skulle kunna få rollen som en naturlig allierad.

Säkert vill Polisario inte vara en börda för den algeriska utrikespolitiken och man kan till och med tänka sig en eventuell förflyttning av flyktinglägren i algeriska Tindouf till Mauritanien.

Polisarios befriande av de marockanska krigsfångarna skulle kunna vara ett sätt att göra det lättare för Mauritanien att stödja Polisario, när Mauritanien nu planerar sin kommande internationella strategi, utan att alltför mycket störa de mäktiga.

Vid krigsfångarnas frigivande talade representanten från den amerikanska administrationen om närmandet mellan Marocko och Algeriet. Han nämnde inte med ett ord Polisario. Västsaharas president uttryckte en undran över hur han skulle kunna förklara detta för sitt folk. Ett folks öde är beroende av dessa villkor och det handlar inte om rättvisa eller rättigheter.

I Sverige frågar sig solidaritetsaktivister hur man ska förstå situationen och hur man ska ställa sig i denna stund. Framför allt måste man vänta tills bilden klarnar. Denna framställning är inte mer än antaganden.

Man måste återigen bekräfta stödet till Polisario Front, i vetskap om att Polisario måste ge svar inför sitt eget folk och inför historien som ser och dömer.

Man bör dessutom med alla tillgängliga medel stödja intifadan för självständighet som nu äger rum på de områden i Västsahara som ockuperas av Marocko.

Om man betraktar Laila Freivalds uttalanden - hon förutsätter att fredsprocessen som ska leda till Västsaharas självbestämmande nu ska komma igång igen, men kan inte presentera en plan för hur Sveriges stöd ska se ut - så kan man lätt dra slutsatsen att kampen för folkens rättigheter, som till exempel självständighet, går via kampen mot EU. Speciellt i kampen för Sveriges självständighet i utrikespolitiken.

Vi får dock inte glömma att de stora svenska företagen inte behöver dela samma intressen som majoriteten av svenska folket - något som tydliggörs varje dag.