Jag är ledsen. Ledsen för att det som hände i London hände. Mitt ibland de som klev på bussen den olyckliga dagen fanns någon som hade bestämt sig för att ta sitt eget och andras liv. Detta är helt enkelt en tragedi av stora mått.

Nu spekuleras det. Expert efter expert sitter i tv-sofforna och analyserar det som hänt. De flesta anammar okritiskt definitioner och perspektiv givna av Amerikas president George W. Bush. Efter 11:e september förklarade Bush krig mot terrorismen.

Detta krig påstås vara ett nytt slags krig, ett 2000-talets krig. Det talas om att de onda kommer att rökas ur sina hålor och att antingen är du med oss, eller så är du med Terroristerna. När de hittar Saddam i ett hål i marken visas han upp i kalsongerna. Detta utgör en milstolpe i kriget mot terrorismen.

Det känns som att övergreppet blir dubbelt. I dessa stunder vänder vi oss mot det politiska ledarskapet för att få tröst och vägledning. Vi vill att de skall ha förklaringar och åtgärder som verkar vettiga för att komma tillrätta med hotet. Istället tvingas denna apokalyptiska världsbild på oss.

USA är det utvalda landet och ondskan skall bekämpas var den än visar sig. Under det kalla kriget fick vi stå ut med en hel del av liknande slag. Skillnaden är att det i alla fall fanns två parter i denna konflikt. Vem eller vilka utgör motpart i kriget mot terrorismen? Vilket territorium strider vi om? Hur skall fredsförhandlingar inledas?

I svåra stunder är det ännu viktigare att hålla huvudet kallt och försöka se verkligheten som den är. Att polis och underrättelsetjänst gör sitt jobb och får fatt på dem som ligger bakom attentaten i London borde vi kunna räkna med.

Om man däremot försöker ta dessa händelser till intäkt för att inskränka rättigheter eller anfalla länder under kriget mot terrorismen bör vi säga nej!

Kriget mot terrorismen finns inte. Vem som helst kan i galenskap eller ideologisk extremism skaffa sprängmedel och åsamka stor skada. Föreställningen om att förvirrade eller fanatiska individer utgör motståndare i ett krig är egentligen löjlig.

Men det faktum att så många verkar tro på detta gör mig orolig.

Vi kan alla ta ställning mot åsikter som är anti-demokratiska eller legitimerar våldsanvändning. Detta är viktigt. Det är samtidigt absolut nödvändigt att våra ledare tar tag i de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Kyotoprotokollet borde kunna innebära en början på ett samarbete mellan nationerna för att hantera de globala miljöhoten.

Det är också svårt att tänka sig en fredlig framtid utan en konstruktiv och rättvis lösning av konflikten i Palestina.

Det handlar om att se igenom illusionerna och att vägra välja sida i detta låtsaskrig.