Exempel ett. Man går in på Konsum och i dörren ropar Metros löpsedel 'Unga tjejer erbjuder nakenshower på största chatten'. Jaså, det gör de? Var någonstans? Man greppar ett nummer och tittar efter. Jaså, där. Tack. En annons för de här tjänsterna skulle kunnat ha exakt samma rubrik, men eftersom det här inte är en porrannons utan en nyhet med stort allmänintresse behöver man inte gömma den i en liten ruta

någonstans långt bak i tidningen. Den blir dagens största rubrik.

Och exempel två. När Expressen larmade om benskörhet hade de ett foto av en naken kvinna på förstasidan (den 21 februari). Man kunde se brösten, men inte könshåren. Där, exakt där, går gränsen nu. För ett tag sedan kunde man visa bröst-en, men inte bröstvårtan. De som sysslar med det här vet exakt var gränsen går.

Benskörhet sitter inte utanpå kroppen, den syns inte för att man tar av sig kläderna.

Att Expressen ändå tog chansen att illustrera den här korta artikeln med en nakenbild är förstås en självklarhet. Om man funderar över det här inser man snart att det inte finns någon sjukdom, kroppslig eller psykisk, som Expressen inte skulle kunna illustrera med en naken kvinna.

Om lösnummerköparna ena dagen får ett plötsligt, spontant intresse för benskörhet kanske de nästa dag blir lika intresserade av diabetes eller elallergi. Och ändå kan svenska tidningar fortsätta att tala om den brittiska tabloidpressen som ett skräckexempel. De visar nakna bröst på sidan tre utan att prata om benskörhet, utan att behöva några förevändningar alls. Och där går gränsen.

Från andra hållet går också en gräns. Lika flyttbar, lika knivskarp. 'Sandra', 16 år, som Metro intervjuat, tycker att det är okej att strippa framför webbkameran när hon behöver fylla på mobilens kontantkort (Metro den 2 mars). Hon tar 200 kronor för en halvtimme. Där har hon dragit sin gräns.