I Lilla Snippaboken av Dan Höjer och Gunilla Kvarnström kan man läsa att romaren Gajus Plinius den äldre, som levde under Jesu tid, skrev att en menstruerande kvinna kunde få bin att dö och metaller att rosta. Kvinnans lukt var så stark att hundar blev galna och hästar föll döda ner om de kom i närheten.

Man kan där vidare läsa ett brev skrivet av en svensk kvinna född 1915. Hon berättar hur det kändes när hon som elvaåring fick sin första mens. Hon trodde det var döden som rann ur henne. På utedasset satt hon och bad till Gud att han skulle låta henne leva.

Jag är inte trött på att vara kvinna... Men nu för tiden ska mensen inte märkas, vi har blått mensblod i tv-reklamen. Man tror tack och lov inte längre att hästar dör av närheten av menstruerande kvinnor, och flickor brukar i regel inte bli rädda när den första mensfläcken syns i underbyxorna. Men skammen finns kvar. I jämlikhetens namn (?) har mens blivit något som inte ska märkas. Det är priset för att vi ska få tillträde till maktens boningar. Vi kan tillåtas att där träda in om det inte märks att vi är kvinnor. Vi har fått en begåvning att föda fram barn men denna begåvning har blivit ett problem. Barnafödandet ska vi sköta snabbt och smidigt en eller ett par gånger i livet, däremellan ska omgivningen inte bli påmind om detta.

Det fysiska faktum att utan mens inga barn, utan barn inga konsumenter eller väljare, har inte påverkat vare sig beslutsfattare inom näringslivet eller beslutsfattare inom den politiska parnassen. Om vi inte ställer upp på dessa spelregler har vi inget att göra ute i arbetslivet. Annat än möjligtvis på mer undanskymda poster, längre ner i hierarkin. Om våra kroppar reagerar mot detta blir vi sjuka. Efter att ha pressat oss i åratal, ätit tabletter i stället för att ta hand om oss och stressat på som vanligt, oavsett dag i menscykeln, så kanske våra kroppar inte orkar mer. Då blir vi en belastning för arbetsgivare och samhälle. Mensen är en gudagåva, den säger till oss varje månad att ett mirakel i våra kroppar kan äga rum. Det är inte vi och våra kroppar som ska anpassa oss! Det är inte vi som är sjuka. Det är det patriarkala samhälle vi, både män och kvinnor, lever i som är sjukt och som bör anpassa sig.

Jag är trött på att en kvinnlig vd inte kan säga på styrelsesammanträdet:

- Nej, tyvärr grabbar, den 27 fungerar inte för nästa styrelsemöte. Då är jag premenstruell och vill ta vara på tillfället att fundera lite över vår strategi, dessutom tar jag ut en kompdag den veckan.

Perioden före mens mår vi i regel bra av att ta det lugnt fysiskt, men det är däremot en period när vårt inre, vårt undermedvetna ofta gör sig påmint. Utmärkt då man behöver tänka över hur saker och ting fungerar. Vilket är en resurs som i dag slösas bort av våra arbetsgivare och politiker. Jag är trött på att en kvinnlig politiker inte kan säga på sammanträdet:

- Bästa dan för mig att charma väljare är runt den 13, då har jag ägglossning...'

Låt oss börja planera våra liv i vår egen takt! Spräng den manliga normen! Jag fattar härmed stafettpinnen! Nästa Love By Trance kommer att planeras i samklang med min menscykel. Inga hektiska festförberedelser i samband med första mensdagen. Men gärna i samband med min ägglossning!

Vem tar över stafettpinnen efter mig?