Medierna har in i minsta detalj överöst oss med information om mordet på Engla. Protestlistor och tysta minuter har avlöst varandra i en evig ström av sorg och ilska. Och visst är det fruktansvärt. Men samtidigt undrar man vad detta engagemang bygger på. Vad hoppas vi att uppnå med att "tända ljus för Engla"? Eller som när folk, eller snarare kändisar och halvkändisar, gav "en röd ros för pojken Bobby" som dog i januari 2006. Borde inte familjerna få sörja ifred, utan all hysteri och exploatering?Dessvärre är mediala kampanjer som "Tänd ett ljus för Engla" ett enkelt sätt för oss att profitera på en tragisk händelse för att visa vår egen förträfflighet. Det kräver ingen större uppoffring, men gör knappast heller någon större nytta. Samma dag som Engla blev mördad dog tiotusentals barn världen över av svält och enkla infektionssjukdomar. Det passerade oss mer eller mindre obemärkt förbi. Och ändå påstår vi att vi ser alla människor som lika mycket värda. De flesta av oss känner heller inte Engla ett dugg bättre än vi känner de där tiotusentals barnen. Vad beror då all uppmärksamhet på? En del av förklaringen är troligtvis att svenska föräldrar över hela landet lättare kan leva sig in i situationen för Englas mamma. Det hade ju kunnat hända vem som helst. Den oron är dock irrationell och missriktad, eftersom den statistiska sannolikheten för att ens barn ska bli just mördat är försvinnande liten i jämförelse med en massa andra livsfaror som exempelvis trafiken eller sjukdomar.Man kan frestas att slingra sig med att det är värre med mord än med dödsfall som beror på sjukdomar och svält. Men som offer tycker man nog att det är långt viktigare att överleva, än vad man dör av. Det vore dessutom mer effektivt utifrån ett lidandeperspektiv att engagera sig för de lidande i Afrika än ett enskilt dödsfall i Sverige. Förklaringen kan sammanfattas i ett "vi och dom"-perspektiv. Exempelvis kan vi lägga ned miljonbelopp på att hålla liv i en enda svensk med någon ovanlig sjukdom, när vi med samma pengar istället skulle kunna rädda många gånger fler människor i fattiga länder från enkla infektionssjukdomar. Vad signalerar det, om inte att vi ser människovärdet hos vissa som större än människovärdet hos andra?Tendensen sitter kanske genetiskt i oss. Det vore i så fall inte så konstigt då samma fenomen förekommer inom massor av djurarter, särskilt djurarter som lever i flock. Människan har levt i flockar under större delen av sin historia. Flockar som regelbundet hade att välja på att slå ihjäl andra flockar eller att själva bli ihjälslagna. Det måste helt enkelt ha satt sina spår i våra gener. Samtidigt har vi i någon mån en osjälvisk moral. Att hjälpas åt har genom historien gynnat vår överlevnad. Då vi också har en vilja att vara konsekventa har vi utvidgat denna moral till att i teorin gälla hela mänskligheten.Kombinationen av vår moral och viljan att vara konsekvent kommer ibland i konflikt med andra drifter i oss. Alla ljus vi tänder för Engla istället för att i konsekvensens namn även göra det vid svältkatastrofer eller andra mordfall är exempel på det. Vi misslyckas här med att vara konsekventa en moral vi påstår oss ha, nämligen moralen att alla människor är lika mycket värda.Utrymmet i media visar också tydligt att vi är mer intresserade av symbolik än faktisk förändring. Om vi verkligen bryr oss om andra individer finns det många organisationer, bland annat för att förbättra barns tillvaro, att engagera sig i.Så hur ska vi ha det egentligen? Är vi för förändring eller är vi – ännu en gång – mer intresserade av att framställa oss som människor som "bryr sig"?