Svensk miljöpolitik är inte trovärdigare än att Oljeprospektering AB har beviljats statligt stöd för att provborra efter olja i Östersjön sydost om Gotland. Bolaget hoppas finna uppemot 350 miljoner fat, vilket skulle sätta den svenska miljöpolitiken i ett helt nytt ljus. "Oljeberoendet ska minska" låter det annars, det vill säga så länge vi själva inte sitter på något svart guld. Den borgerliga regeringen talar klimat som aldrig förr och konsumtionssamhället har funnit sin nya nisch: det gröna. Överallt ska det vara grönt. Grönt säljer. EU lyfts fram som miljöpolitikens förkämpe, och en rättvis och hållbar värld är, enligt regeringen, möjlig innanför de rådande systemens ramar. Det vill säga utan några ekonomiska reformer, omfördelningar av naturresurser eller mer direktdemokratiska åtgärder.

Sverige kan, i brist på funnen olja, ståta med den självskissade illusionen om sig att vara "miljövänlig". Skulle Sverige finna olja finns det dock inte en chans i världen att landet skulle "förspilla" chansen att åtnjuta frukterna som de höga oljepriserna skulle inbringa.

Naturskyddsföreningen visade i en rapport hur nästan samtliga importerade kläder som säljs i de större klädesbutikerna innehåller gifter. Det är inte bara modevärlden som använder sig av oetiska försäljningsmetoder och slavarbete, utan även och kanske framför allt den så kallade miljösektorn, med etanolproduktionen i spetsen. Den pågående diskussionen om etanolens vara eller icke-vara har äntligen fått sig en verklighetstörn då grödorna som framställer det 'miljövänliga drivmedlet' skymmer barn- och slavarbete, miljöfarliga exportrutter och orättvis social och ekonomisk politik. Ingen tycks benägen eller villig att sätta fingret på vad som verkligen måste ske för att väst trovärdigt ska kunna kalla sig miljövänligt: förändrade levnadsvanor, minskad konsumtion och hållbarare ekonomi. Miljöpolitik ses enbart ur västs perspektiv, reformer kommer ovanifrån och sociala reformer i tredje världen förhindras av en uppskruvad global ekonomi.

Att det i överflödens epok råder brist på mat i tredje världen är inget annat än ett bevis på den cyniska politik som förs gentemot dem som i alla tider ignorerats. I riskzonen för matkriser bör någon ställa frågan hur EU - etiskt och lagenligt - dagligen tillåts dumpa tonvis med mat för att upprätthålla gynnsamma profiter. Frågor gällande framtidsutvecklingen blottar, vilket FN-utredare också satt fingret på, en slags apartheidsyn i miljöfrågan. FN-utredaren Jean Zigler beskrev i en intervju i SVT:s Agenda hur odling av majs, som utgör basstommen för miljontals människor i tredje världen, numera går till etanolproduktion och inte för att mätta magar. Matkrisen har sin grund i världsekonomins lotteri, där lågkonjunkturer slår hårt mot dem utan besparingar. Att människor reste sig på bland annat Haiti noterades bara halvhjärtat i svensk press, och analysen uteblev helt. Oljepolitik och hunger går sedan långt tillbaka hand i hand, numera även klimatpolitik och hunger. Vilka ska först retirera? Storföretagen, vår höga levnadsstandard eller tredje världens civilbefolkningar? I dag, liksom historien utvisat, lutar det åt de sistnämnda, eftersom mänskligheten vill fortsätta leva som hon gör i dag.

Det är först när det rika väst drabbas eller riskerar att drabbas av kriser som utredningar tillsätts och klimatpolitik blir viktigt att förespråka. I slutändan mynnar allt ändå ut i en tudelad världssyn där somligas intressen prioriteras framför majoritetens. USA och EU har aldrig i något sammanhang uttalat någon som helst vilja eller insikt kring att det är våra levnadsvanor som är ohållbara. Det är antalet bilar, chartersemestrar och Gucci-skor som är problemet, inte främst vilket drivmedel som fordonen dricker eller om den kinesiska arbetaren får en krona mer i timmen. Ohållbarheten ligger i levnadsstandarden som väst exporterar österut, främst till miljardnationerna Indien och Kina, och den stundande kraschen förträngs med hjälp av en politik som riktar fokus och ansvar åt andra håll, numera åt utvecklingsländerna själva.

Svensk miljöpolitik behöver få sig en renässans. Hellre ett bryskt uppvaknande än fler illusioner, hur mycket verkligheten än skulle svida. Det vittnar de nya uppgifterna om stundande oljeborrning i Östersjön om. Men framför allt måste var och en börja tänka själv, fråga sig varför det dröjt in på 2000-talet innan vi på allvar ens börjat tänka hållbarhet. Nu måste vi se till att denna möjlighet till uppvaknande kring hur världen verkligen fungerar inte rinner oss ur händerna. Just nu tycks klimattrender mest vara ett opium för folket, en vacker slöja som skymmer hur verkligheten egentligen ser ut. Och de stundande provborrningarna efter olja sydost om Gotland är ett sorgligt bevis på svensk klimatpolitiks motsägelsefullhet.