Just nu är det ett kvinnligt lågstatusjobb att vara lärare och det sker i ett kvinnoförtryckande samhälle. Skolan en penis där professorerna sitter på toppen och njuter av utsikten medan förskolelärarna står nere på marken. Kan skolan könsbestämmas? Å ena sidan är skolan en kopia av det patriarkala samhället vi lever i med killar som tar för sig och stereotypa ämnesindelningar. Men å andra sidan har vi all denna kvinnliga personal som är i majoritet.
När jag söker på Skolverkets hemsida får jag noll träffar på lärarfeminister eller på feminism. Vid en sökning på genus hittar jag en rapport från en rikskonferens där man diskuterat behovet av lärarfortbildning. På prioriteringslistan hamnar genus på femteplats. Det finns många bra rapporter och direktiv på hur man på bästa sätt ska få en mer jämställd skola, men rankas genusfrågan så långt ner jämt kommer förändringen ske i snigelfart. Faktum är att många människor är rädda för feminismen. På Fi:s hemsida skriver läraren och frilansjournalisten Anna Johansson i en artikel; "Var gick det fel? Var gick vi fel? När blev kvinnor och män som kämpar för lika rättigheter mellan könen en larmande, larvig hop av frustande manshatare och kuvade fjollor? Vem i h-e var det som målade upp den nidbilden?"
Ja, vem i helvete gjorde det?
Kanske har Göran Skytte ett finger med i spelet. Han skriver på ledarsidan i Svenska Dagbladet (29/3-08): "Jag vill inte att finansministern i en borgerlig regering ska låta som någon av politikens queerdrottningar". Han syftar på att Anders Borg kallat sig feminist i en intervju i Dagens Nyheter inför internationella kvinnodagen och han citerar sig själv från en tidigare artikel (SvD 15/3-08). I den senare artikeln för han ett resonemang om hur borgarna gräver sin egen grav om de använder ett ord som feminism när det "så att säga har ockuperats av socialdemokratiska, vänsteristerna, feministerna". Skyttes slutsats blir att borgarna måste slopa ord som könsmaktordning och feminism och hitta på nya borgarord. Han påstår att högerblocket tappar väljare genom att "förnya" sig bakåt i tiden.
För mig är det ett tecken på att dessa begrepp är viktiga och partiöverskridande, de varken kan eller bör ersättas. Stackars alla moderata feminister, ni får vara namnlösa i väntan på vadå? För ni finns väl?
Att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle gör det enkelt att likställa även skolan med en man. Från slutet av 70-talet har ett antal forskare kommit fram till att killarna i skolan hörs och syns mest. De får mer samtalstid, mer negativ uppmärksamhet (som fortfarande blir en bekräftelse) och lärarna antar undermedvetet att de ska ta för sig mer. Inget av detta är nytt.
Statistik från Skolverket (www.scb.se) visar att 2006/2007 är majoriteten av alla anställda inom skolväsendet kvinnor. Men det intressanta är att bland professorerna lämnar kvinnorna ett eko efter sig medan männen inte tar stor plats i framför allt förskolan, men även i grundskolan. Där är männen idrottslärare och undervisar i träslöjd medan kvinnorna har hemkunskap och syslöjden.
På gymnasiet är det mer jämnt antal mellan könen. Men mina farhågor infrias när männen dominerar de tekniska och ekonomiska ämnena medan kvinnorna håller sig till att undervisa i matlagning och service. Man skulle kunna tro att det är statistik från 50-talet, men den bittra sanningen är att det är från 2006. Inte konstigt att barnens uppfattning om manligt och kvinnligt fortsätter att upprätthålla könsmaktordningen i skolan och följer med barnen hem när dagen är slut och senare i det vuxna livet.
Det sker förändringar. Men det tar lång tid innan de kommer att synas i statistiken. Kvinnor börjar ta för sig mer och mer av de mansdominerade ämnena. Synd bara att männen inte går över till kvinnodominerade ämnen. Det vittnar om att de mansdominerade ämnena fortfarande är överordnade, men att kvinnorna har tuffat till sig.
Jag skulle gärna vilja jubla över att läraryrket har gått från att vara ett mansyrke till att bli ett kvinnoyrke, om det inte vore för att statusen det en gång hade har sjunkit i takt med antal nyanställda kvinnliga lärare. Skolan har blivit som vården, där sjuksköterskorna och vårdarens insatser underbetalas medan doktorerna får respekten och pengarna. I förskolorna, grundskolorna och inom administrationerna av dessa finns det massor av kvinnor medan männen är professorer och doktorander. Och vilka tjänar på det? Männen, inte kvinnorna.
Här borde det finnas grund för fler genusdiskussioner och aktivt arbete för att få alla individer oavsett kön att känna sig så trygga att tjejklasser inte behövs. Att individen får möjlighet att utvecklas i en kreativ och jämställd miljö. Att inte värdera barnen efter deras kunskap utan att se personen bakom. Tjejklasser och elitskolor hyllas i tron om att det är en genväg till målet, men det blir istället jämställdhetens död.
Från början vilade feminismen på lika värde mellan könen. Men precis som inom de flesta samhällsideologier blir ordet förknippat med den fundamentalistiska minoriteten istället för vad majoriteten tycker och tänker. Ska vi vara lata och slopa ordet feminism och hitta på ett nytt? Nej, jag vill påstå att det inte löser några problem. Det finns en risk att ett nytt borgerligt språk kommer att gå samma öde till mötes som socialdemokraternas och vänsterns.
Allvarligt talat är jag oförstående till att vi måste dela upp ord efter politisk ideologi. Ett så viktigt ord som feminism borde alla våga använda. Istället för att eleverna i Anna Johanssons artikel ska tro att vikarien är feminist för att hon har svart hår borde de få lära sig den riktiga innebörden.
Jag har inte svaren på hur skolan ska lyckas skapa en plats där genus är integrerad i alla stegen i det sociala och teoretiska klassrummet, men jag tror att vi kommer långt om vi ifrågasätter det rådande systemet. Som skolan ser ut i dag är det en genusregim som skapar och återskapar könsmönster och där mannen är det dominerande könet. Det är bara vi som kan bryta den onda cirkeln.