År 2000 föreslog den dåvarande klimatkommittén att de svenska koldioxidutsläppen skulle minska med 2 procent till år 2012 (räknat från år 1990). Miljörörelsen protesterade förstås, liksom den gjort under hela 90-talet, mot passiviteten inför utsläppen. Men politikerna fortsatte att bygga för biltrafik, energislukande industrier och lantbruk med fortsatta miljöfarliga utsläpp från vårt köttfokuserade livsmedelsmaskineri.

Så när utkrävs ansvaret för detta? Vilka politiker får avgå eller göra avbön? Inga förstås. Men det som är skrämmande är att den miljöpolitiskt destruktiva politiken fortsätter, i princip i samma bana.
Visst, den nya klimatberedningens förslag om en minskning av koldioxidutsläppen med 30 procent till år 2020 kanske ser ut att vara ett steg framåt.
Men det är fortfarande helt otillräckligt och politiken bygger på att vi inte ska behöva ändra samhällets infrastruktur eller hur vi lever.
Läser man Klimatberedningens förslag tvingas man faktiskt genomlida skrämmande substanslös text. Vägtrafikens utsläpp ska minska genom att fordonen ska bli mer energieffektiva och bränslena ska ersättas med större andel mer 'miljövänliga' drivmedel.

Det är alltså i stort sett samma politik som förts de senaste 20 åren, när bilarna faktiskt blivit allt mer energieffektiva, men utsläppen av koldioxid från vägtrafiken ändå vuxit. Problemet är ju att så länge man satsar på ökad vägtrafik, kommer de miljöfarliga utsläppen att öka.
Det är alltså dags att se på regeringens konkreta politiska inriktning, bortom klimatberedningens abstrakta procentsatser. Det var rent ut sagt kusligt att höra Ekots lördagsintervju med finansminister Anders Borg förra lördagen. Han markerade bland annat sin ståndpunkt att alltför stor andel av infrastruktursatsningarna går till järnvägen, med tanke på att 90 procent av transporterna sker i form av vägtrafik. Alltså: eftersom vägtrafiken dominerar är det också där infrastrukturinvesteringarna ska satsas.
I Stockholm blir vi dagligen plågsamt medvetna om detta. Här inleds ständigt nya vägbyggen. Kollektivtrafiken får däremot inga sådana omfattande uppgraderingar, utom en och annan extra pendeltågsstation på befintligt spår. Regeringen har ju till och med beslutat att inga pengar från trängselskatten ska få gå till kollektivtrafiken, utan allt ska satsas på investeringar i nya vägar för allt fler bilar.
Det är klart att även ny teknik kan användas för att förbättra miljön. Men det viktiga är också att tekniken används för att förändra hela infrastrukturen, för att låta oss lämna ett samhälle med en ständigt ökande väg-
trafik. Det kan handla om nya kollektivtrafikprojekt, i kombination med ekonomiska hinder för vägtrafik.

Det kan också handla om begränsningar för den växande köttindustrin, eller andra väsentliga frågor om vilka avtryck vårt samhälle och sätt att leva sätter i miljön. Men när regeringen, oppositionen och den största miljöorganisationen låter frågan handla om hur många procent mindre koldioxidutsläpp våra befintliga fordon ska släppa ut har miljöpolitikens konfliktfrågor plötsligt krympts till nästan ingenting.
Miljön är fortfarande en politisk fråga där det verkar råda samförstånd. Den senaste striden ser ut att bara röra mindre skillnader i procentsatser om koldioxidutsläpp. I verkligheten är problemen långt större än så.