Inte minst blir detta tydligt när man läser Wikileaks rapport från Sveriges förberedelser inför klimatmötet i Köpenhamn för ett drygt år sedan. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som Andreas Carlgren och Maud Olofsson hade enligt Wikileaks-dokumenten täta kontakter med USA:s ambassad i Stockholm inför mötet.

Ambassadens policy-chef Robert Silverman rapporterade hem att det viktigaste för ambassaden nu var att tala de svenska politikerna tillrätta och ”få dem med på våra mål för klimatsamtalen”. Det ska tydligen ha gått alldeles utmärkt och den amerikanska ambassaden kunde så småningom skriva hem och förklara att EU-ordföranden Sverige var att räkna med när det skulle bli kamp emot bråkiga u-länder i Köpenhamn.

Så vad var då USA:s linje inför Köpenhamn-mötet? USA:s linje var först och främst att Kyoto-avtalet inte skulle accepteras, eftersom det ställer krav på att världens största miljöförstörare USA skulle behöva minska utsläppen i högre utsträckning än utvecklingsländer. I synnerhet Kina men även andra u-länder som Indien ses av USA som de länder som snarare bör minska utsläppen, medan jänkarna fortsätter att åka runt i sina bensinslukande bilar.

Är det en konflikt som känns svår att ta ställning till? Inte särskilt, tycker jag själv. Under Olof Palmes regeringstid har jag svårt att tänka mig något annat än att Sveriges regering skulle bilda en allians med u-länderna för att förhandla fram en lösning där kraven ställs emot de rika länderna med överlägset störst utsläpp.

Under Palmes regeringstid gjordes mer än dubbelt så många officiella statsbesök i u-länder jämfört med västeuropeiska länder. Sverige ställde sig till och med utanför EU (eller EEC) med det officiella motivet från Palme att EEC-ländernas mål var en enig utrikespolitik, vilket skulle försvåra Sveriges solidaritet med u-länder.

Den typen av problem verkar inte ha besvärat svenska politiker efter Palmes död. Nu råder solidariteten inom EU, och tydligen också med goda bundsförvanter som USA.

Många kände sig länge frågande till hur klimatmötet i Köpenhamn kunde gå riktigt så åt skogen som det gick. När man nu ser hur Sverige förberedde sig som EU-ordförande inför mötet blir man inte lika förvånad. Enligt en källa med god insyn i den svenska regeringens förberedelser inför klimatmötet förekom inga förberedande samtal med u-länderna inför mötet. Istället låg den svenska regeringens fokus, enligt Wikieleaks-dokumenten, på att sitta på amerikanska ambassaden och höra vad USA hade för förslag.

Det är inte konstigt att allt gick åt pipsvängen sedan på mötet. Fredrik Reinfeldt sprang runt på den avslutande finmiddagen för att åtminstone få till en symbolisk deklaration. Det var kanske något försent att vakna då.

Olof Palmes och Socialdemokraternas politik pekade förstås åt många olika håll, och man ska inte hänfalla till ett missriktat nostalgiskt förskönande åt en utrikespolitik som bland annat innefattade vapenaffärer med såväl USA som Iran, Indien och Indonesien.

Men en sak är säker: Olof Palme insåg värdet av att bygga internationella allianser med rätt parter. Om vi borde lära oss något av Olof Palme 25 år efter hans död borde det vara just det, plus att säga sanningen om världens största växthusgasutsläppare USA, istället för att som Reinfeldt ställa sig på USA:s sida mot världens fattiga i just den frågan.

Världen behöver globala klimatallianser om miljön ska ha en chans.