I Tyskland ropar omslaget på Tysklands största veckotidning Der Spiegel ut att det nu måste vara ett slut på atomåldern. I bakgrunden tornar det exploderande betonghöljet på Fukushimas reaktor 1 upp sig.

I Sverige sticker man istället huvudet i sanden. Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter upprepar på ledarplats om och om igen att vi inte ska dra några slutsatser för svensk del av händelserna i Japan. Energiminister Maud Olofsson säger att hon inte ser något skäl att riva upp det ”balanserade” beslutet härom året att tillåta nya svenska kärnkraftsreaktorer och en förlängd kärnkraftssatsning i Sverige.

Det är klart att det inte kommer att komma en tsunami in från Östersjön. Men det finns givetvis tusentals olika tillfälligheter som kan leda till kärnkraftshaverier. Det var bara fem år sedan Forsmarks kärnkraftverk var nära att drabbas av en hårdsmälta, när två av de fyra nödkylsystemen visade sig vara ur drift på grund av ett tekniskt fel, som också visade sig finnas i de två nödkylsystemen som ändå råkade fungera.

En talesperson på svenska strålskyddsmyndigheten överraskade redan vid det japanska haveriets inledande dag i lördags med att hävda att situationen i Japan “går att hantera”. Lugn bara lugn, det löser sig. Som om ett kärnkraftverk där kylsystemen inte fungerar vore en hanterbar och förutsägbar situation.

Så vad är det som gör att världens energipolitiska beslutsfattare har en förmåga att sticka huvudet i sanden på detta sätt?

Det handlar om hur man hanterar bristen på förutsägbarhet. Politiken är van vid att fatta beslut som kan visa på en förutsägbar konkret effekt – en ny motorväg eller en skattesänkning till exempel. Frågor som de om skadeverkningarna av kärnkraften och växthuseffekten är så mycket mindre förutsägbara.

Kärnkraftens risker hanteras som vilket samhällsproblem som helst, som om det bara handlar om att lösa uppgiften, att göra sin hemläxa. Finns det en risk för att bränslestavar kan skapa en härdsmälta om kylsystemet slås ut – se då till att bygga ett antal reservkylsystem!

Det här är en säkerhetslogik som är alldeles utmärkt för normala aktiviteter. Men kärnkraften är ingen normal aktivitet. Den innebär att man skapar risker som är helt väsenskilda från andra risker människan utsätter sig och övriga naturen för. Kärnkraftverken skapar giftiga ämnen som inte ens förekommer naturligt på jorden, till exempel plutonium där en miljondels gram räcker för att döda en människa. De risker som skapas via kärnkraftverken kan inte lösas genom vanliga säkerhetsföreskrifter.

Resultatet av kärnkraftsindustrin och den politik som bedrivs i Sverige och världen blir helt enkelt som en slags rysk roulette. Den officiella dödssiffran efter Tjernobylolyckan är enligt ryska myndigheter 31 personer, men i praktiken vet vi att väldigt många fler än så dött och fått svåra skador till följd av olyckan.

Nu står Japan inför sin kärnkraftskatastrof. När ska världen få nog av kärnkraftsvansinnet?